Vid storbildskärmen stod plaststolarna tomma och föll bokstavligen i vinden under ärkebiskop emeritus Desmond Tutus begravningsceremoni. Foto: Johan Ripås

Folkmassorna uteblev – vart tog de sörjande vägen?

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Ett stilla sommarregn faller över Kapstaden. I St George’s Cathedral pågår ärkebiskop emeritus Desmond Tutus begravningsceremoni. Katedralen är avspärrad, journalister från hela världen är på plats och polisens kravallfordon står parkerade på bakgatorna. Men det är en sak som skaver: 

Var är alla människor som skulle kanta gatorna för att ta farväl av den mest prominente frihetskämpen efter Mandela?

Johan Ripås

Afrikakorrespondent

Jag har varit på plats under hela veckan av utlyst sorg här i Kapstaden. Alla flaggor här och på Sydafrikas beskickningar över hela världen är på halv stång. Sedan Desmond Tutu gick bort har kondoleanserna strömmat in – allt från Barack Obama till Storbritanniens drottning Elizabeth till Dalai Lama och påven. 

Det är ingen tvekan om att man av mycket stor betydelse har gått ur tiden. Men redan på julannandagen när bortgången meddelades drabbades jag av känslan av att allt var så lugnt och stilla. Vid kyrkan därifrån Tutu bedrev mycket av sin kamp var det fler journalister och funktionärer än människor som kommit spontant. 

Och när jag besökte en minneshögstund under veckan hade personalen i dörren en diger gästlista, men hon viskade till mig skamset att många inbjudna inte dykt upp. 

Vid storbildskärmen stod plaststolarna tomma och föll bokstavligen i vinden.

Ser besvärade ut

Visst har det funnits stunder då människor har stått i kö för att lämna blommor utanför St Georges Cathedral och visst kom det mycket människor till kyrkan då Desmond Tutu låg lit de parade. Men det är talande att kvinnan på bilden som en av världens stora medier publicerade, där hon satte upp en blomma, var en journalist. 

Så vad handlar det här om? När jag ställer frågan till människor ser de först besvärade ut, men säger att de själva tänkt samma tanke.

Det har förstås varit jultider och Kapstadens invånare firar sin ledighet. Ett svar kanske är Sydafrikas unga befolkning, där medelåldern är strax under 28 år. Frihetskampen tillhör historien för många som inte har en personlig erfarenhet av tiden av ofrihet. 

Men jag tror också att svaret är ett annat. En konfunderad polisman säger till mig att de laddat ordentligt för att tusentals människor skulle komma och tillägger:

– Men ANC skickade ju aldrig några bussar till kåkstäderna som de brukar göra när de vill ha folk ska hylla dem. 

För det är så det brukar gå till. Människor skeppas in och förses med tröjor och vimplar med ANC:s budskap.

Var ett finger i ögat på partiet

Det här beror naturligtvis delvis på pandemin och människor har uppmanats att inte trängas längs gatorna. Men det hade folk knappast lyssnat på om de absolut velat vara på plats. De trängs på både krogar och badstränder. Och under Sydafrikas lokalval 1 november hölls politiska möten med stora folkskaror, trots att smittspridningen då var mer omfattande. 

Om ANC hade sett Desmond Tutu som deras egen skulle de högst sannolikt sett till att människor synts framför tv-kamerorna, om än under ordnande former. 

Men Tutu var ett finger i ögat på partiet. Han kritiserade dem öppet och sa för många år sedan att han slutade rösta på partiet. När andra förblev trogna ANC, trots den omfattande korruptionen, var Desmond Tutu trogen kampen för ett Sydafrika där alla har samma rättigheter och möjligheter.

Man kan tycka att ANC, som ändå är synonymt med kampen för demokrati, berövade människor ett avsked. 

Men samtidigt var det förmodligen just så här den modeste Desmond Tutu själv skulle ha velat ha det. Sannolikt önskade han inte ett spektakel med upptryckta t-shirtar och vimplar. 

Kanske föredrog han att människor känner sorg där de är. Utan bröd och skådespel.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.