Guenièvre Bouan hade aldrig varit på en fotbollsmatch förut. Nu skulle hon följa med sina vänner för att se Frankrike möta Tyskland den 13 november 2015.
– Vi hade målat Frankrikes flagga på våra kinder och jag tänkte att det skulle bli kul att se en fotbollsmatch för första gången.
”Det händer på riktigt”
Plötsligt hördes en rejäl smäll. Guenièvre, vars pappa har varit i militären, blev skrattad åt när hon blev orolig.
– Min pappa har sagt att man vet när det är en bomb, man känner vibrationen ända in i hjärtat. När den andra bomben detonerade visste jag helt säkert: Det händer på riktigt, det här är vad pappa har pratat om.
Frankrikes president François Hollande, befann sig också på matchen. När han och hans sällskap började skynda därifrån förstod även Guenièvres vänner att något var fel.
”Tänk om han inte är ensam”
Guenièvres händer skakar när hon berättar om rädslan när de helt säkert fick veta att det handlade om en terrorattack.
– Det enda jag tänkte på var ”tänk om han inte är den enda”.
Några kvarter från Bataclan, där en ännu större terrorattack pågick, blir hon och hennes vänner upplockade av en väns pappa som kör taxi. Vid den tidpunkten visste de inte vad som skedde i närheten.
”Jag var rädd för dem – och åt dem.”
Men det visste andra i området, som inte kunde få tag på någon taxi eftersom hela området var tomt på folk. Lamporna i restauranger var tända, men människorna som i desperation försökte ta sig in kunde inte göra det. Hon skrattar nervöst när hon berättar om känslan.
– Vi var så jävla rädda. Folk gör sjuka saker när de är rädda. De bankade på våra fönster för att försöka hoppa in i vår taxibil. Man kunde se rädslan i deras ögon. Jag blev rädd för dem för att de kändes hotfulla, och rädd åt dem för att de var ute på gatorna, säger hon.
Traumat kom smygande efteråt
Måndagen efter kunde Guenièvre inte hjälpa att hon kände sig rädd. Livrädd är faktiskt ordet hon väljer.
– När jag tittade på människor undrade jag om de var terrorister. Jag ville inte känna så, men det var så svårt att inte göra det eftersom jag var så rädd.
I dag mår Guenièvre bra. Men länge insåg hon inte hur påverkad hon faktiskt var av händelsen.
– Det var inte förrän jag såg en annan match på en storskärm med massor av andra människor som jag förstod. Någon smällde smällare och alla började springa. Folk tappade skorna, jag började gråta, barn blev trampade på. Först då insåg jag hur traumatiserad jag faktiskt var.
”Kan inte leva som halvdöd”
Oftast försöker hon att inte tänka på rädslan. Ändå är hon och hennes vänner helt säkra på att fler terrorattacker kommer att ske i Frankrike, menar hon. Med tårar i ögonen och gåshud på armarna berättar hon om hjälplösheten när man vet att man inget kan göra.
– Det är en konstig känsla. Men jag kan inte leva som en halvdöd människa och vara rädd hela tiden, jag måste leva mitt liv.
Hon försöker att ändå leva sitt liv som hon brukar och känner sig inte annorlunda i dag.
– Jag tror inte att jag har förändrats, men jag har förändrat mitt tankesätt. Om jag lever så lever jag, om jag dör så dör jag. Det har pushat mig till att testa nya saker i livet, jag är inte lika rädd för att misslyckas längre.