När vi träffar Lucien Gaszyńska går det mot höst i Polen. Människor går med hukade huvuden mot en annalkande kyla, men Lucien Gaszyńska hukar inte. Hans röst darrar och han faller lätt i gråt, men det finns ingenting undfallande eller kuvat över honom. Det trots att han någon dag tidigare överfallits utanför sin port. Bara några dagar senare berättar han för oss att han utsatts för ett mordförsök.
Lucien är i stället rasande på regering och myndigheter i Polen som förklarat ett slags krig mot vad de kallar en ”hbtq-ideologi”.
– Jag är arg. Arg för att jag ska behöva vara rädd. Och vi behöver hjälp utifrån. Inte bara av människor som hänger ut en regnbågsflagga från sitt fönster, utan riktig, verklig, hjälp – nu, säger Lucien samtidigt som tårarna rinner ner för hans kinder.
Allt svårare för hbtq-personer i Polen
Han benämner sig själv som icke-binär, en person utan specifik könstillhörighet. Men vill bli benämnd ”han”. I det polska språket går det inte att välja bort könsspecifikationen. Varje substantiv och därför också verbets form, utgår från om den man pratar om är en kvinna eller en man.
– Jag vill bleka mitt hår och ha full makeup men ändå ha ett manligt tilltal, säger han som en förklaring till vem han är.
Det har blivit allt svårare för hbtq-personer som Lucien att visa sig öppet i Polen i dag. Både presidenten Andrzej Duda och det samlade biskopsdömet i landet har uttryckligen utmålat hbtq-rörelsen som fienden, något som förstör familjen och traditionella värderingar.
Det har öppnat för ett allt mer hatiskt klimat i samhället. I polsk lag finns inte det vi i Sverige kallar hatbrott, därför är det svårt att veta exakt hur många de är. Men Lucien berättar om dagliga påhopp, trakasserier och hot. Samtidigt pekar han på ett ärr han har över näsroten efter senaste gången han blev nedslagen och skuren med en nyckel.
Vägrar låta sig nedslås
Lucien Gaszyńska tillhör en liten grupp aktivister, som har tagit till allt mer radikala åtgärder för att höja sina röster.
– Det räcker inte längre med protester och demonstrationer, säger han. Nu behöver vi skrika för att omvärlden ska höra. Demonstrationerna är en viskning men vi behöver skrika för att överrösta den andra sidan.
Aktivisterna tar ofta till illegala metoder, som skapar rubriker i tidningar och tv. Det finns förstås de som är starkt kritiska till det de gör, som att spreja graffiti på officiella byggnader, förstöra affischer med anti-hbtq-slogans och hänga regnbågsflaggor på officiella statyer. Det sista är ett allvarligt brott i Polen.
– Visst riskerar vi fängelse, men när en 13-årig tjej med ärr på armarna kommer fram och säger att hon slutat skära sig, bara för att hon ser att hon inte längre är ensam. Då händer något med ditt hjärta. Det är värt allt, säger Lucien.