Hur klarar du av att se allt elände?
Det är en av de vanligaste frågorna jag får som utrikeskorrespondent i det så krigs- och konfliktdrabbade Mellanöstern. Många som ställer frågan är omtänksamma – de undrar hur jag mår, hur jag sover på nätterna. Men i mitt huvud hör jag frågan: Hur klarar du av att se allt elände – och sedan bara packa ihop och resa vidare?
Ofta är det väldigt svårt. När jag träffar oskyldiga barn som är allvarligt skadade gör det ont i hjärtat och jag blir tårögd och får kämpa med att hålla tillbaka känslorna. Jag känner ofta att jag skulle vilja hjälpa till, inte bara filma och intervjua.
Men jag är ju där som journalist – för att vara ett vittne till vad som händer och för att förmedla det vidare till omvärlden. Min uppgift är att rapportera, läkarens uppgift är att rädda liv, ambulansföraren att snabbt och säkert köra den skadade till sjukhus, biståndsarbetaren att ge mat, vatten och tak över huvudet.
Rollerna måste separeras
Jag är övertygad om att det är oerhört viktigt att inte blanda ihop rollerna. Som journalist är mitt oberoende och min trovärdighet det jag sätter allra högst.
I fredags gjorde jag och fotograf Ulf Sandlund ett reportage om 2-åriga Majsaa som är i stort behov av vård. Reportaget väckte starka reaktioner bland tittarna och många hörde av sig och undrade hur de kunde hjälpa Majsaa.
En tittare krävde att jag omedelbart skulle ta Majsaa till sjukhus. Men även om hon var i dåligt skick så var hon inte döende och hennes föräldrar tog hand om henne efter bästa förmåga.
Det jag gjorde var att sammanföra alla som kontaktat mig. En e-postlista skapades och redan dagen efter startades en insamling. De första pengarna är redan skickade till Majsaas familj.
Så vad är mitt svar på frågan (som jag uppfattar den) Hur klarar du av att se allt elände – och sedan bara packa ihop och resa vidare? Det är inte lätt, men min uppgift är att vara på plats och berätta, hur hemskt det än är, så att folk får veta vad som händer i världen.