I Karolinska institutets samlingar finns ytterligare 82 kranier som man identifierat som finska. Drygt hälften av dem grävdes upp ur gravar, till exempel från den gamla kyrkogården i Pälkäne i Tavastland, och är en del av arvet efter rasforskarna Anders och Gustaf Retzius.

De finländska kranierna ansågs på 1800-talet som intressanta då finnarna, enligt då rådande rasteorier, sågs som en utomeuropeisk ras.

”Kräver ursäkt”

Enligt Kommittén för återlämnandet av finska kvarlevor har denna forskning som gjordes haft långtgående effekter på hur sverigefinnarna har uppfattats i Sverige.

– Många av de oförrätter som har skett gentemot sverigefinnarna i historien kan man spåra till den här rasforskningen, säger Andreas Ali Jonasson, representant för aktivistgruppen.

Jonasson är också av den meningen att den sverigefinska minoriteten förtjänar en ursäkt.

– Resultatet av den här forskningen är att finskan och de med koppling till det har haft en låg status i samhället. Därför anser vi att sverigefinnarna som grupp har ett intresse av att få en ursäkt. Men också att skallarna återlämnas och begravs i Finland.

”Osäkert om det blir av”

Kravbrevet överlämnades till Karolinska Institutet och har undertecknats av sammanlagt 34 personer och organisationer. 

Bland dessa finns till exempel Pälkäne församling i Tavastland, personer som bor på de orter där kranierna kommer ifrån, två sverigefinska organisationer och några forskare vid universitet i Sverige och Finland.

Eva Åhrén som är enhetschef på Karolinska institutet säger att det inte är de som kan ta ett beslut som leder till att kvarlevorna återlämnas.

– Det är stater och officiella företrädare som måste komma fram till ett sådant beslut. Men om det beslutet tas så ska vi agera på det.

”Kan vara släkt”

En av de som skrivit under brevet är Sirpa Humalisto, som har släkt från områdena i Finland där kranierna grävts upp.

– De skulle kunna tillhöra mina släktingar. Det är små samhällen, så på den tiden hade alla däromkring en relation till varandra.

Eva Åhrén beklagar händelserna.

– Det här är inte en stolt del av Karolinska institutets historia. Hur man hanterade kvarlevor, studerade och jämförde människor från olika delar av världen i termer av ras. Det är ingenting som vetenskapen står för i dag.