– Här har vi vår skola där skallarna mättes, ögon- och hårfärgen kollades och bilder togs, berättar Sture Karlsson och pekar på en svartvit bild på väggen som visar hans skola i Mertajärvi på 50-talet.

Sture Karlsson minns hur det kom två kvinnor och en man till skolan. Sällskapet bad eleverna att komma till undersökningsrummet en efter en. Då hade en busig kamrat till Sture tagit sig till fönstret och såg märkliga saker hända inne i klassrummet. ”De skruvar någonting på huvudet!”, skrek den lilla pojken och sedan var det Stures tur att gå till mätsalen.

– De tog fram mätinstrumentet och pressade det hårt ovanför öronen så att det sved riktigt ordentligt. Vi fick ingen förklaring då eller senare varför man gjorde mätningarna, säger Karlsson undrande.

Rasens renhet intresserade

Undersökningarnas syfte var att reda ut skillnader mellan olika raser och skydda den egna rasens särart. Enligt den ariska rasteorin räknades finnar, samer och tornedalingar till den mindre värdefulla östbalttiska rasen.

Tanken att dela människor in i raser av varierande renhet visade sig vara en omöjlig uppgift och Svenska statens rasbiologiska institut integrerades i den genetiska fakulteten vid Uppsala universitet.

Gjorde man skallmätningar fortfarande på 50-talet?

– Jag vet inte säkert, det förefaller inte omöjligt. Det pågick ju aktiviteter under 50-talet av den typen, säger Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik vid Uppsala universitet.

Varför gjorde man det fortfarande efter nazismens fall på 50-talet?

– Ja, man kan fråga sig varför rasbiologiska institutet fanns kvar efter nazismens fall. Uppenbarligen var det så att den kritik som kom fram mot nazismens idéer fick inte det fulla genomslaget förrän flera år efter andra världskriget, avslutar Ulf Pettersson.