Tiangong-1, ”Himlapalatset”, 8,5 ton tung, var Kinas första rymdstation när den sköts upp 2011. Den fungerade som experimentplattform inför kommande kinesiska projekt och hade astronauter ombord två gånger. Eller taikonauter, som kineser i rymden brukar kallas.
Kina tappade kontrollen
För drygt två år sedan meddelade Kina att man inte längre kunde kommunicera med stationen. Kineserna har själva aldrig medgett att den är ur kontroll, men den slutsatsen har många andra dragit.
Om man inte kan kommunicera kan man inte heller signalera att de små raketdysorna (ungefär raketmunstycke, reds. anm) ska tas i bruk och knuffa den uppåt. Så då börjar den långsamt falla. Och nu är det dags för krasch.
Mikroskopiskt liten risk att träffas
Större delen av Tiangong-1 kommer att brytas sönder och brinna upp, men brända klumpar når förmodligen jordytan. Ingen kan säga exakt var och när det blir, bara att det blir någonstans mellan 43 grader nordlig och 43 grader sydlig bredd.
Sverige är alltså inte i riskzonen. Resten är sannolikheter: 70 procent av jordytan är hav, vissa landområden är extremt tätbefolkade, andra nästan tomma. Det är en mikroskopiskt liten risk att någon människa ska träffas av en klump och skadas eller dödas.
Var nära 1997
Liknande saker har fallit förr och hittills, under drygt 60 år med rymdverksamhet, har ingen människa skadats av sådant. Även om det var nära 1997, då en amerikansk kvinna träffades av ett litet stycke fallande raket.
Störst i den här klassen var Skylab, Nasa-stationen på 77,5 ton som kraschade mot jorden i juli 1979. Brända delar landade vid den lilla australiska staden Esperance. De styrande utfärdade böter för nedskräpning på 400 dollar som de ansåg att USA skulle betala. Det kom ingen betalning från USA, först 30 år senare gjorde en radiostation i Kalifornien en ploj av det hela och skickade summan insamlad från lyssnare.
Rymdskrotet ökar enormt
Rymddelar som faller mot jorden är alltså statistiskt inget hot. Då är rymdskrotet kvar runt jorden en mycket allvarligare historia. Även en pytteliten bit, eller ett gruskorn, kommer susande i farter på nära sju kilometer i sekunden och kan allvarligt skada rymdfarkoster.
Mängden skräpdelar har ökat enormt med tiden. USA:s rymdövervakare har registrerat 23 000 bitar på en decimeter eller större (siffra från 2017). Antalet från en millimeter och uppåt kan vara 166 miljoner!
Första krocken i rymden
En del av skrotet uppstår när satelliter går sönder för att de träffats av något. Den första ”trafikolyckan” i hög hastighet i rymden mellan två hela satelliter rapporterades i februari 2009. Två kommunikationssatelliter, en rysk militär och en amerikansk kommersiell, krockade. Nasa beräknade att kollisionen skapade ytterligare tusen bitar skräp större än en decimeter.
I januari 2007 genomförde kineserna ett missiltest som slog ut ut en egen satellit, för att visa att de kunde. Den sprängda satelliten omvandlades till ett moln på nästan 3 500 bitar av den lite större sorten. Det beskrivs som den mest omfattande tillverkningen av rymdskrot som gjorts dittills och Kina fick hård kritik från omvärlden.
Satelliter kan knuffas ut
Det är mycket vi nu tar för givet som är beroende av satelliter. Därför försöker länder enas om regler för hur man ska varna när någon satellit hotas, och framför allt hur man ska försöka ta hand om det.
Praktiskt finns egentligen bara möjligheten att försöka ta ner gamla satelliter så att de brinner upp. Ett alternativ är att försöka knuffa ut dem i en högre bana där de inte är i vägen för viktigare saker och kan stanna i tusentals år.
Att knuffa bort dem helt från jorden går inte – då hade de behövt ha med sig enorma mängder bränsle redan från början för att få den fart som krävs för att lämna jordens närhet.
