Drömmen om att resa till Mars har utnyttjats av det holländska privata företaget Mars One. Det holländska projektet har anklagats för att bara vara en stor bluff, men företaget har under de senaste åren genomfört en omfattande urvalsprocess av kandidater som vill resa till mars. Listan med kandidater har nu bara hundra namn.
– Jag vill ge mänskligheten en chans att börja om på nytt, säger Dianne McGrath från Australien, som är en av kandidaterna som hoppas på att få resa till Mars med Mars One-projektet.
Men hur seriösa är egentligen de här planerna?
– Jag tycker att det är en seriös tanke att skicka människor till planeten mars, jag tror också att det är möjligt för människan att anpassa sig till ett liv på mars, säger Andrew Dempster, professor i rymdfysik och chef för Australiens nationella rymdcenter.
NASA kritiserar
Den amerikanska rymdstyrelsen NASA har däremot kritiserat planerna från det holländska Mars One-projektet och sagt att erfarna organisationer som NASA kommer vara nödvändiga för en möjlig mänsklig marsresa. För tillfället är det bara Nasa som har budget och kunskaper som skulle kunna räcka hela vägen till Mars, menar NASA:s Paul Marshall.
Han ansvarar för Nasas Orion-modell, som bland annat används för astronaut-utbildning. Den har två sittplatser, men det ska bli fyra. Det mest iögonenfallande är att farkosten bara består av en kapsel.
Kräver snabbare rymdfärjor
Det är stor skillnad jämfört med rymdfärjorna, som liknade flygplan. Skillnaden beror på att Orion ska ut i yttre rymden, utanför jordens omloppsbana. Orions hastighet kommer att bli mycket högre än de gamla rymdfärjornas.
– Det kommer att krävas uppemot 50000 kilometer i timmen, säger Paul Marshall.
Men det finns stora problem kvar att lösa innan man kan skicka astronauter till Mars. Landningen är till exempel inte löst, trots att man har landat med flera robotar där. Det började med rymdsonderna Viking 1 och 2 på 1970-talet.
Vikten skapar landningsproblem
Nasa har kommit på flera påhittiga landningsmetoder. Det är vikten som är
problemet. Tidigare landningar har fungerat tack vare att farkosten som skulle ner till Mars bara vägde ett par hundra kilo. För att få ner den en ton tunga Curiosity år 2012 krävdes en betydligt mer avancerad metod.
När Curiosity skulle landa 2012 var nervositeten enorm på NASA. Den nya landningstekniken var beroende av många olika faktorer. Rymdfarkosten träffade Mars övre atmosfär i 21 000 kilometer i timmen. Den saktades ner av friktionen, skyddad av en värmesköld. Sedan krävdes fallskärm och bromsraketer innan Curiosity kunde landa på Mars yta.
Men den här riskabla metoden skulle inte fungera för att sätta ner människor på Mars. För då krävs en farkost som är mycket tyngre än Curiosity.
Iskall livsmiljö
Om allt går väl och astronauterna kan kliva ut på Mars yta, så återstår många svårigheter. Miljön kommer kanske att likna de här öknarna på jorden, men temperaturen kommer oftast att vara under noll. Och atmosfären är så tunn att huden och de inre organen brister utan en effektiv rymddräkt. Man kommer dessutom hela tiden att utsättas för livsfarlig strålning.
Strålningen är en mycket svår utmaning, enligt Curiositys mätningar. Den tar sig formen av små partiklar som regnar ner från rymden i mycket hög hastighet. Normala rymddräkter kommer inte att räcka som skydd.
Dessutom måste marsresenärerna kunna odla mat om en mänsklig koloni ska kunna anläggas. I ett Marslaboratorium i Nederländerna lyckades man nyligen få upp både tomater, ärtor, rädisor och till och med blommor – allt i en miljö som enligt forskarna skulle påminna om hur det är på planeten Mars.