Släktforskning kan vara riktigt spännande. Rätt som det är ramlar man över någon väldigt avlägsen släkting man inte visste fanns. Nu har arkeologer nosat rätt på en 2 miljoner år gammal kusin till oss människor – Australopithecus sediba.

Det var år 2008 som de ovanligt välbevarade fossilen hittades i kalkstensgrottan Malapa, nära Johannesburg i Sydafrika. När arkeologerna tittade närmare på fossilen upptäckte man att det fanns spår av både äldre och yngre arter i denna helt nya art.

– Det riktigt intressanta är att Australopithecus sediba uppvisar en mosaik av egenskaper, där vissa är primitiva och alltså pekar bakåt i tiden mot äldre arter. Och en del avancerade egenskaper som pekar framåt mot arter som vi i dag anser vara förfäder till oss själva, säger Lars Werdelin, forskare på enheten för paleozoologi vid Naturhistoriska riksmuseet.

Hybrid mellan människor och förmänniskor

Arkeologerna tror därför att det rör sig om en övergångsform mellan släktet Australopithecus som är en form av förmänniskor, och den mer välkända släktgrenen Homo som även vi Homo sapiens alltjämt sitter på.

– Arter med en mosaik av detta slag är viktiga för de ger tydliga indikationer på olika utvecklingslinjer genom evolutionen, säger Lars Werdelin.

Fynden gjordes alltså redan 2008 men först nu har arkeologerna lyckats kartlägga hela anatomin hos Australopithecus sediba, genom att pussla ihop fossildelar från olika individer.

Utifrån kartläggningen har forskare sedan kunnat göra uppskattningar av hur Australopithecus sediba levde för cirka 2 miljoner år sedan.

Ledtrådar i skelett och tänder

– Varje del av skelettet säger något om hur dess bärare levde. Ett tydligt exempel är ju upprätt gång som sätter sina spår i hela skelettet.

Lars Werdelin menar att en upprätt varelse har helt andra levnadsvanor än ett fyrfota djur. Det finns även många ledtrådar man kan få genom tänder som kan studeras på många sätt.

Till att börja med genom att titta på deras övergripande utseende där platta tänder tyder på annan diet än vassa tänder. Eller mer i detalj där mikroskopiska nötningsmönster kan avslöja om det rör sig om en gräs- och bladätare.

Sedan kan man gå ännu närmare in och undersöka sammansättningen av emaljen som kan ge ledtrådar om vilken del av näringskedjan ett djur kan ha tillhört, eller vilken sorts växtlighet djuret åt. Genom jämförelser med nu levande varelser kan man alltså bygga upp en ganska detaljerad profil av en viss arts levnadsvanor.

Lite som en orangutang

– Bland de äldre egenskaperna finns skulderpartiet som uppvisar tydliga tecken på anpassningar till ett liv i träden, och som till stor del påminner om det skulderparti man ser hos den nutida orangutangen. Bland de mer avancerade egenskaperna fanns detaljer i tänder, bäcken och fötter, som tyder på att Australopithecus sediba står mycket nära ursprunget till släktet Homo.

– Sedan har Australopithecus sediba  förstås helt unika egenskaper också. Till exempel kopplingen mellan höftled – knäled – fot, som gav den ett, så vitt vi vet, unikt sätt att röra sig på två ben.

Enligt Lars Werdelin finns en just nu pågående diskussion huruvida Australopithecus sediba bör tillhöra släktet Homo eller den äldre släktgrenen Australopithecus. Hur som så skulle alltså Australopithecus sediba kunna vara pusselbiten som sammanfogar de två släktena.

I den vetenskapliga tidskriften Science finns nu en sammanställning av sex olika studier på Australopithecus sediba.