Det rådde dimma i Plesetsk, norra Ryssland, när den europeiska rymdsonden SWARM lyftes upp mot sin omloppsbana. SWARM är en listig förkortning, för sonden är en liten svärm av tre separata satelliter.

Ombord finns bland annat svenskbyggda instrument som ska mäta elektriska fält och strömmar i rymden nära norrskenet.

Men det som mest framhävs är de mätningar man tänker göra på jordens magnetfält.

– De mest exakta hittills, säger Jan-Erik Wahlund vid Institutet för rymdfysik (IRF) i Uppsala.

Och ett skäl är att jordens magnetfält uppvisar vissa tecken på försvagning. Det mättes första gången 1835, och de senaste 150 åren har fältet försvagats med ungefär 10-15 procent.

Nord blir syd

En sådan försvagning kan vara inledningen till ett skede där jordens magnetiska poler byter plats. Nord blir syd, och syd blir nord.

Ett annat tecken på att en sådan omkastning är på väg är att den magnetiska nordpolen på senare år vandrat allt längre bort från den geografiska nordpolen. Missvisningen på våra kompasser har ökat något, kan man säga.

När byter polerna plats?

Mätinstrumentet för magnetfältet sitter på en lång stång som släpar bakom satelliten. Och en fråga forskarna hoppas mätningarna ska ge svar på är frågan när ett polbyte kan väntas äga rum.

– Det går normalt hundratusentals år mellan varje skifte, men när det väl sker går det rätt fort, åtminstone med geologiska mått. Omkastningen pågår under ett par tusen år kanske, säger Stephan Buchert, forskare vid IRF i Uppsala.

– Just nu minskar magnetfältstyrkan, men det är fortfarande osäkert när eller om ett skifte sker.

780.000 år sen sist

De historiska tecknen på såna här polbyten tidigare visar att de sker en till fem gånger på en miljon år. Det var 780.000 år sedan sist. Hög tid för nästa, kan man tycka.

– Magnetfältet från jorden förändras ganska kaotiskt och ryckigt, så man vet aldrig, säger Buchert.

Den mest intressanta frågan är kanske ändå: vad sker med livet på jorden? Skulle vi märka något, förutom att kompasserna skulle börja visa bakvänt, orienterare skulle bli förvirrade och fåglar under en tid kanske skulle få problem med att navigera när de flyttar? Inte bara fåglar, förresten: sköldpaddor, hajar och valar tycks också ha något slags magnetisk känsla.

– Det skulle nog bli en del småeffekter. GPS:er i våra mobiler hjälps av magnetiska sensorer, så där blir det nog problem, säger Buchert.

Strålningen kan öka

Men vad värre är: om magnetfältet under en period på några tusen år är mycket svagt eller nästan obefintligt, vilket väntas ske, så betyder det att farlig strålning från solen och resten av universum utsätter vår atmosfär för ett mycket hårdare bombardemang.

Laddade partiklar skulle nå mycket närmare jordytan – ungefär som de gör vid polerna i dag och ger upphov till det vackra norrskenet.

Det låter som upplagt för en väldig ökning av antalet cancerfall, men det är inte alls säkert att detta skulle ske.

– Jag tror inte att strålningsnivåerna skulle bli högre än de är i dag för den som flyger interkontinentalt över eller nära nordpolen till exempel, säger Buchert.

Fara vid solstorm

Skillnaden skulle bli att den hälsorisken skulle gälla alla, över hela världen, och inte bara flygbesättningar och passagerare.

Om det däremot inträffar en riktigt våldsam solstorm under en period när magnetfältet är nästan borta, då är hotet betydligt värre. Solstormar i dag är främst ett hot mot satelliter i omloppsbana, eller – om solstormen är riktigt våldsam – kommunikationer och energisystem på jordytan.

Vi kan i alla fall vara rimligt säkra på att polbytet inte kommer att ske under livstiden för oss som lever nu. Och så har vi förstås ingen aning om huruvida det finns GPS i mobiler, mobiler eller orientering överhuvudtaget när det till slut sker.