Svampen, döpt till Ophidiomyces ophidiodiicola, upptäcktes så sent som för tio år sedan, sedan forskare funnit skogsskallerormar med infektioner i flera delstater i USA; New Hampshire, Massachusetts, Illinois.
23 arter smittade
Enligt den nya studien, som publiceras i Science Advances, har hittills 23 ormarter i östra USA drabbats av sjukdomen.
Förutom skogsskallerormen har den konstaterats även hos kopparhuvudet, en mycket giftig art inom familjen huggormar.
Bland de övriga återfinns tre arter av kungssnokar, två arter av dvärgskallerormar, och tre arter av strumpebandssnokar.
Dessutom, vilket oroar forskarna, har sjukdomen konstaterats även utanför Nordamerika hos två ormar i Europa – vår vanliga snok, samt den sydliga rutsnoken.
Hot mot alla ormar
I studien, som har letts av reptilexperten Frank Burbrink vid American Museum of Natural History i New York, påpekas att infektionen inte alltid leder till döden. Ibland byter ormarna bara skinn varpå infektionen avlägsnas.
Men ofta letar sig svampen över till den nya huden och då är risken överhängande att ormen får svårartade blåsor och utslag. Ögonen kan också bli infekterade.
Alla typer mottagliga
Det mest oroande är att en matematisk analys som forskarna har gjort antyder att alla ormar på jorden sannolikt är mottagliga för sjukdomen.
Arterna som har drabbats i USA kommer från flera olika familjer på släktträdet. De separerade från varandra mycket långt tillbaka i tiden, men är ändå lika utsatta när de angrips av svampen. Det kan betyda att ormar i andra världsdelar – Australien, Afrika, Asien – också är sårbara.
Varifrån svampen kommer är okänt. Möjligen lever den normalt nere i marken, under det översta jordlagret. Men varför den nu börjat angripa ormar är det ingen som vet.
Svåra epidemier
Burbrink och hans kollegor påminner om att sjukdomen har likheter med två andra svårartade svampepidemier som de senaste åren har haft förödande effekter på två andra djurgrupper – groddjur och fladdermöss.
Gisselsvampen Batrachochytrium dendrobatidis har dödat miljontals grodor världen över sedan 1970-talet, och lett till att flera känsliga arter har försvunnit helt från västra halvklotet och Australien.
Svampen härrör sannolikt från Afrika där den förekommer naturligt hos den afrikanska klogrodan. Den senare, som är immun mot svampen, har använts i laboratorier världen över vid graviditetstest. På så vis kom svampen ut i naturen på andra kontinenter där groddjuren saknar försvar mot parasiten.
Miljontals döda fladdermöss
En annan svamp, Pseudogymnoascus destructans, har lett till en förödande epidemi bland fladdermöss i Nordamerika. Den identifierades 2006, och har sedan dess dödat miljontals fladdermöss i USA.
Svampen koloniserar huden på djuren, framför allt runt nosen, vilket gett den namnet vitnossjukan (White Nose Syndrome.) Infektionen leder till att fladdermössen vaknar upp ur vinterdvalan, vilket ofta leder till döden.
Svampen kommer nästan säkert från Europa och överfördes troligen till de försvarslösa arterna i Nordamerika via mänsklig verksamhet.
Spridning oklar
Om epidemin bland Nordamerikas ormar också kan läggas på människans konto är oklart. Men det är uppenbart att sjukdomens spridning, och dess effekter, måste studeras noga. Risken finns att den sprids över jordklotet, med oanade konsekvenser för ormarna på andra kontinenter.
Fakta: Ormar
Ormarna, underordningen Serpentes, omfattar cirka 3.600 arter inom 24 familjer. De tros ha uppstått under juraperioden för 143-167 miljoner år sedan.
Den största familjen är snokarna (Colubridae) med 1.866 beskrivna arter.
En annan välkänd familj är giftsnokarna (Elapidae) med 359 arter. Hit hör bland andra kobrorna, mamborna och korallormarna.
Sveriges enda giftorm, huggormen, hör till familjen huggormar (Viperidae) med 341 arter. Hit räknas även skallerormarna och pufformarna.
Källor: Nature Communications, Reptile Database