– Det här är en speciell supernova eftersom den ligger så relativt nära oss och därför kan vi följa utvecklingen i detalj, säger Josefin Larsson som tillsammans med sina astronomkollegor gjort upptäckten.
Så lyser supernovan
När en åldrande stjärna exploderar kan den lysa så starkt att den för några veckor kan lysa mycket starkare än alla andra stjärnor i sin galax. Men sedan fortsätter den lysa i några år. Det är ljuset från radioaktiva isotoper från bland annat nickel och titan som sönderfaller.
Josefin Larsson har studerat supernovan som exploderade 1987 i Stora Magellanska molnet, från 1994 till 2009 med Hubble teleskopet. Den ligger på ett avstånd på 160 000 ljusår från oss, vilket låter mycket men är nära för astronomerna.
Hon kunde se hur supernovan först tappade i ljusstyrka ? i och med att de radioaktiva ämnena började ta slut. Men 2001 började supernovan överraskande nog att börja lysa igen.
– Det beror på att det utkastade materialet från explosionen kraschar in i gas som ligger runt stjärnan. Och då frigörs en massa energi som vi kan se som röntgenstrålning som i sin tur lyser på det material som slungades ut ur supernovan, säger Josefin Larsson.
Ringen som syns på bilderna från Hubbleteleskopets serie är gasen som stjärnan släppte ifrån sig 20 000 år före explosionen. I mitten kan man ser hur resterna av gas och stoft sväller ut från den döende stjärnan. Stjärnresterna expanderar med en mycket hög fart och har nu kommit i fatt ringen av gas.
– Det är trevligt att supernovan nu lyses upp igen så vi kan se vad som händer. Vi kan exempelvis studera fördelningen av grundämnen i supernovan och på så sätt bättre förstå vad som egentligen hände vid själva explosionen.
Ulrika Engström
SVT Vetenskap
Fakta: Universums kretslopp
Universums kretslopp
Supernovor är en viktig del i universums kretslopp. Stjärnor bildas när stoft och gas klumpar ihop sig och blir så heta att kärnreaktioner kan starta och stjärnan får energi för att kunna börja lysa. Riktigt stora och tunga stjärnor lever ett kort och intensivt liv och slutar sina dagar i en väldig stjärnexplosion då den kastar ut sitt innanmäte i den omkringliggande rymden. Det är vad astronomer kallar för supernova. Explosionen är så het att kärnreaktioner startar och bildar nya grundämnen. Alla ämnen som är tyngre än järn har bildats i en sådan explosion. De nya grundämnena sprider ut sig i den interstellära rymden för att senare ingå i nya stjärnor. Alla grundämnen på jorden, förutom väte och helium har en gång bildats i sådana här stjärnfabriker.
Kepler såg den sista
Astronomer kan varje dag se stjärnor explodera i fjärran galaxer, de lyser så starkt att en enda stjärna för några dagar kan lysa starkare än hundratusentals stjärnor i en galax. Men det är väldigt sällan en stjärna exploderar så att astronomerna kan få en chans att observera dem på nära håll. Därför är supernovan i stora Magellanska molnet unik. Det sista supernovan i Vintergatan exploderade 1604 och observerades av den tyska astronomen Johannes Kepler. Tycho Brahe fick det stora nöjet att se en supernova 1572. År 1054 observerade bland andra kinesiska astronomer den supernova som idag har lämnat efter sig en nebulosa fylld av gas och stoft och färska nybildade grundämnen som kallas Krabbnebulosan.