Inrikesminister Anders Ygeman (S) uttryckte sig synnerligen klantigt när han besökte Malmö i förra veckan.

Han kom till en stad präglad av våld och oro, där staten är på väg att förlora sitt våldsmonopol och samhällskontraktet håller på att rivas sönder, och erbjöd knappt annat än floskler.

Istället för att ta ansvar för statens och kommunens svek mot alla oss som bor här tycktes han insinuera att situationen var vårt fel – och att det är upp till oss att lösa.

Vad Malmö behöver är fler poliser, snabbare rättsprocesser och straffskalor som utnyttjas fullt ut.

För att återställa ordningen och tryggheten i Malmö – och förtroende för den stat Ygeman representerar – krävs på kort sikt en kraftsamling mot våld och kriminalitet, uniformerad polis i vartenda gathörn och nolltolerans mot narkotikahandel och vapenbrott.

Trots det har Ygeman en poäng. Ska Malmö någonsin kunna genomgå en varaktig och långsiktig förändring, då räcker det inte med aldrig så många poliser. Inte så länge vi inte gör någonting åt efterfrågan på kriminellas varor och tjänster.

Den kriminalitet välutbildade svenskar med socialt och kulturellt kapital ägnar sig åt försiggår nämligen inte i någon egen, lite finare, undre värld.

Pengarna för smuggelcigaretterna och lördagslinan kokain går rakt ner i fickorna på samma gäng som skjuter tonåringar och familjefäder.

På ett sätt är det väldigt enkelt. Kriminalitet handlar om pengar. Det är vad den så kallade organiserade brottsligheten organiserar sig kring. Våldet och maktkamperna utspelas kring vem som kontrollerar vissa områden och verksamheter, och som därför tjänar pengar på dem.

De pengarna genereras inte i den undre världen, utan kommer utifrån. Bland annat från folk som tycker sig vara rätt vanliga. Som förmodligen tycker att våldet är för jävligt och undrar var polisen är.

När smuggelvägar och skalbolag väl är etablerade är de svåra att bli av med. Slutar man tjäna pengar på en enskild verksamhet hittar man en ny, eller så expanderar man verksamheten och ger sig in i en närliggande bransch. På så sätt är många typer av kriminalitet sammanlänkade – organiserade.

Spriten och cigaretterna tar samma väg in i landet som narkotikan och vapnen, passerar igenom samma händer. Precis som människorna, som blir ifråntagna sina pass och tvingas jobba sjudagarsveckor för några ynka tusenlappar i månaden.

Att man slarvar med momsen behöver naturligtvis inte innebära att man slarvar med andra lagar. Men som kund ser vi inte kockarnas arbetsvillkor, om råvarorna är stulna eller insmugglade, eller vilken annan verksamhet som försiggår i lokalerna.

Vi ser däremot om vi erbjuds kvitto, om kassaapparaten går igen mellan transaktionerna, om cigaretterna har svensk varningstext. Det är varningstecken, och är det den enda informationen vi har att gå på så har vi ett val.

Precis som regeringen har ett val och ett ansvar. För när man höjer skatten på arbete, försämrar ROT- och RUT, lägger ytterligare straffskatt på tobak och alkohol, eller förbjuder tjänster som Uber så blir konsekvensen att det lönar sig bättre att arbeta, sälja och köpa svart.

Visst behöver Malmö fler poliser, men om vi inte slutar göda kriminaliteten kommer det inte att räcka.