”Är alla okej och mår bra?”

Jag skriver det i en chattgrupp så snabbt som mina fingrar kan.

Det är kall söndag kväll och jag fryser på en öde busshållplats utanför Pildammsparken i Malmö.

En av Malmö FF:s supportergrupper har avslutat sitt årsmöte, och jag ser fram emot att komma hem och förbereda årets premiärmatch.
Alla tankar om flaggor och sånger försvinner i samma sekund som jag läser Sydsvenskans rubriker.

Någon har blivit skjuten ett stenkast från mitt hem.

Det är osäkert om personen överlever eller inte. Väntan på att få positiva svar från alla i mitt kollektiv är olidlig. Jag känner igen den proceduren som nu uppstår i stadsdelens olika hörn.

Jag har själv dött. I Malmö. 8 mars 2014. Bara 550 meter österut från det senaste mordet. Jag pusslades ihop och är vid liv idag, och är en del av de resurser och krafter i civilsamhället som verkar i Malmö.

”Vi har lyssnat på många som bor i Malmö och känner själva en stor oro över utvecklingen.” – Tobias Billström och Torbjörn Tegnhammar.

I en tid där människor blir öppet mördade på gatan är det anmärkningsvärt att politiker som under lång tid har verkat i och haft insyn i Malmös situation reagerar med en populistisk artikel.

Det hänvisas till att högre löner för poliser, samt att lagföring av fler brottslingar skulle lösa strukturella problem – det hänvisas till en oro för många.

Vilka är de många som ni har lyssnat på? Vilka är de många som känner ett stort oro för utvecklingen i Malmö?

Det är en populistisk lösning att tro att endast repression från rättsväsendet är det som kommer att ge Malmöbor en hållbar trygghet.

Precis som ständiga projektsatsningar och kortvariga arbetsmarknadsinsatser inte kommer att ge trygga och hållbara jobb.
Precis som de ständiga utförsäljningarna av hyresrätter och gentrifieringen av våra bostäder, aldrig kommer att skapa trygghet i våra stadsdelar.

Vad ska fler poliser göra, när vi inte har tak över huvudet, mat för dagen, inga jobb, inga behöriga lärare? Hur hjälper det arbetarklassens vardag i Malmö?

Ja, vi är faktiskt många som länge har varit otrygga.

Malmö är en stad där vi dör utan att vi blir skjutna. Malmö har levt med dåliga förutsättningar länge men rest sig gång på gång.

Civilsamhället i staden är starkt, vi har kraft underifrån, vi har lösningar men resurserna som fördelas ovanifrån är bara sporadiska , felriktade och otillräckliga.

Varför diskuterar vi enbart symtomen av våldet som skapas av klyftorna?

Varför behöver döda människor ligga på gatan innan vi pratar om ”oro och trygghet” i Malmö? Det är tid att ta den långa vägen för att få Malmö på fötterna.

Emma blev den sista som svarade. ”Allt är okej med mig! Och med dig?”

Jodå, jag är trött. Och helikoptern ovanför mitt hustak hjälper inte situationen.

Fotnot: Showan Shattak medverkar i Opinion live SVT 1 den 16 februari 22.00.