I veckan intervjuades justitieminister Morgan Johansson (S) av Ekot och Sveriges Radio angående den senaste tidens dödsskjutningar.
MER: Justitieminister Morgan Johansson (S) i SR om dödsskjutningarna
Kontentan av det Johansson säger är att han vill se hårdare tag mot gängkriminella och fler tvångsomhändertaganden av barn som fostras in i en kriminell livsstil genom att växa upp i kriminella familjer.
Jag håller med justitieministern men anser inte att kraftigare tag och hårdare straff räcker.
Visst, vissa individer hålls borta från gatorna under strafftiden. Men sen då? För många kriminella är inte hotet om fängelsestraff särskilt skräckinjagande.
LÄS MER: Brutal start på 2018 – fyra dödsskjutningar på en vecka
I vissa kretsar ses det till och med som statushöjande om du suttit inne. Under tiden de avtjänar sitt straff finns möjligheter att knyta nya kontakter, att tillgodogöra sig nya kunskaper och färdigheter som kan användas när straffet väl är avtjänat.
Problemet är också att de behandlingsinsatser som finns inom kriminalvården i regel är frivilliga.
Jag kan till exempel jämföra med de män som fängslas med anledning av att de brukat våld mot sin partner.
De hålls visserligen undan kvinnan under strafftiden, men eftersom den behandling vars syfte är att få mannen att sluta bruka våld är frivillig är det fullt möjligt att sitta av tiden, inte förändras för fem öre och sedan bli utsläppt fri att bruka våld mot nästa kvinna.
Eller fri att återigen söka upp kvinnan som redan fått sitt liv förstört.
Nej, att endast bura in folk kommer inte att råda bot på problemet.
Detsamma gäller när det kommer till att tvångsomhänderta fler ungdomar via socialtjänsten. Morgan Johansson menar att han vill att samhället går in och omhändertar barn och unga som riskerar att växa upp i kriminella familjer eller kriminella miljöer.
Jag håller till viss del med. Vi kan inte låta barn och ungdomar växa upp i miljöer som skadar dem. Men jag ställer mig nyfiken till hur justitieministern tänker sig att det här ska fungera i praktiken?
Om tanken är att placera dessa ungdomar i stabila och kompetenta familjehem där de ges möjligheter att utvecklas i rätt riktning så ser jag inga större problem.
Men jag gissar att det kommer att bli svårt att hitta familjer som är beredda att öppna upp sina hem för ungdomar som redan har foten inne i gängkriminalitet.
Det är redan idag svårt att hitta familjehem till alla de barn och ungdomar som skulle behöva placeras.
Det förefaller mig därför sannolikt att det som kommer att ske är att de omhändertagna ungdomarna istället placeras på olika typer av institutioner, ofta inlåsta.
Även där skapas gott om tillfällen att knyta nya, potentiellt skadliga, kontakter. Skillnaden mot fängelse är dock att det oftast i alla fall finns en ambition att arbeta förändringsinriktat på institutioner för ungdomar.
Vi måste också komma ihåg att alla barn och unga som dras in i kriminalitet inte har kriminella familjer. Flera av de unga män och pojkar som blivit skjutna i Malmö har föräldrar som inte hade en aning om vad deras barn var indragna i.
Föräldrarna är förskollärare, lärare, egenföretagare och så vidare. Självklart har man som förälder ett ansvar att hålla sig insatt i vad ens barn ägnar sig åt, men att omhänderta dessa barn är knappast en lösning.
Vi måste skapa arenor för kommunikation, informationskanaler och möjligheter till erfarenhetsutbyten mellan samhällets aktörer och föräldrarna. Vi måste hitta sätt att mötas om vi ska kunna arbeta förebyggande.
Sammanfattningsvis menar jag alltså att vi absolut ska agera kraftfullt – straffen behöver skärpas, barn behöver skyddas och tillgången till vapen måste strypas. Men hårdare straff och fler omhändertaganden måste kombineras med effektiva behandlingsinsatser för att det ska ge någon effekt.
Utan detta löser vi endast problemen under den korta tid som människor hålls inlåsta.
Utöver detta måste vi också bli väldigt mycket bättre på förebyggande insatser. Vi måste börja jobba innan barnen dras in i gängen. Slutligen skulle jag också vilja säga att det också är av oerhörd vikt att politiker och partier förmår arbeta tillsammans i den här frågan.
Jag har under de senaste åren sett flera exempel på hur den här frågan används av politiker för att köpa poäng, hur politiker ignorerat föräldrar som velat bli lyssnade på.
Ungdomar dör dagligen. Vi måste jobba tillsammans – annars kan vi lika gärna ge upp innan vi ens har börjat.