Våldet ökar. Januari har varit extremt våldsamt hittills, särskilt i Malmö och Stockholm.
LÄS MER: Dödsskjutningarna 2017: Kallblodiga avrättningar och dödliga gänguppgörelser
Jag är en av dem vars liv hade kunnat gå ännu mer åt helvete.
Hade jag bara vuxit upp med en mamma så hade livet sett annorlunda ut, det tror jag verkligen. Men nu växte jag upp med pappa och han var själv i kriminella kretsar.
Det ledde till att jag började halka dit tidigt. Man tar efter sin pappa. Utan problem. Det gjorde ju jag.
För att stoppa den pågående våldsspiralen tycker jag rakt upp och ned att man ska höja straffen för dödliga vapen och fokusera på att rehabilitera före detta kriminella – istället för att bara låsa in dem.
LÄS MER: Polisen ger lägesbild om skjutningarna
Jag känner att jag inte fick så mycket rehabilitering, det var mest att göra av tiden. När man tjänat av sin tid så blir man fortfarande straffad. Det blir väldigt svårt, de får inte jobb.
Jag vet. Av egen erfarenhet.
Har du straffregister, vill du inte gå den svåra vägen till socialkontoret, som i princip inte hjälper en alls. Man väljer andra alternativ. Till exempel att ta till dödliga vapen.
För att försöka få stopp på våldet måste man rehabilitera dem med aggressionsproblem. Lösa samma problem som jag haft mest hela livet, även om jag aldrig gick över till dödliga vapen så hårt.
Det är detta vi måste jobba med.
Om samhället hade gått in tidigare och markerat för mig så hade det påverkat mycket. Jag hade fått lära mig struktur.
Jag fattade inte att det fanns frukost, lunch och middag. Detta att man skulle äta ihop klockan fem och att man inte skulle vara ute efter klockan åtta.
Ingen sa åt mig att göra läxor i stället för att vara ute och drifta efter pengar vid tio års ålder. Jag lärde mig inte förrän jag var 25 att nu får jag lägga ner.
Jag fick ta hand om det själv.
Om jag hade haft en vuxen förebild tidigare, hade mitt liv sett annorlunda ut. Då hade jag varit kvar i plugget.
Ingen visste riktigt hur min bror och jag hade det när vi växte upp. Ingen såg oss. Varken skola eller socialen. Och vi duckade själva för dem som kunde haft koll på oss – av rädsla.
Skolan ser mest, framförallt lärare. På mig märktes det att jag kom sent, inte gjorde hemläxor, hade skador ofta, slitna kläder, hade hög frånvaro.
Sådana signaler syns ju. Men ingen hjälpte mig.
De ringde farsan och frågade. Han sa att allt var ”skitbra, tack tack hejdå” så var det inget mer med det. Utredningen lades ner.
Så får det inte se ut. Det är inte att hjälpa barn som far illa och riskerar att bli gängrekryterade.
Redan mellan- och högstadieelever borde kunna få rehabilitering och hjälp. Och ta reda på de dödliga vapnen nu.
Om man inte vill jobba på en fritidsgård och försöka få bort ungarna från gatan så är det nog inte så mycket enskilda kan göra.
Men om du vill göra nåt bra: fokusera på fritidsgårdarna!
Det hjälpte mig när jag var ung. Där fanns vuxna som berättade vad som var rätt och fel. Där fick jag många kloka ord och lärde mig fiska.
Det är dags för tidigare insatser för unga som söker sig till de kriminella gängen och det är dags för hårdare tag. Nu.
***
Musa ”Musse” Elias medverkade i Opinion live 18 januari. Se programmet här.
