Hur kan vi tala om ett samhälle utan att värdera? Utan att mäta näsor och utnämna den vackra, och den fula.

Jag tycker inte att den utpekat fule ska besvara med att förklara att hen visst är fin, det skulle vara att bekräfta det objektifierande synsättet. Det som kan problematiseras är istället synsättet.

Det värderande ”fint och fult” är tidstypiskt och har visat sig kunna göra även städer till en handelsvara.

Den riktiga uppgiften är alltså inte att tycka till om en stad är ful eller fin.

Borlänge kan verkligen bli bättre på att arbeta med arkitektur så att alla förstår varför vi inte tänker bygga om staden till något den inte är. Så att varje person kan känna att byggnader byggs med omsorg och eftertanke.  

De senaste dagarna har stadens kollektiva styrka fått visa sina resurser; den gemensamma rörelsen och kraften i arbetarstaden när den står upp för kampen om människovärdet.

Jag tolkar de svajiga försöken till att värdera städer som en oro inför ett snabbt ökande byggtempo. Det är en oro som vi tar på allvar.

Arkitektur förhåller sig alltid till något. Det är ingen fri konstform. Byggnaderna i en stad pratar med varandra, med platsen och med brukarna. Precis som människor har relationer mellan varandra och platsen de befinner sig på.

Det är viktigt att prata om vår bild av staden och toleransen för olikheter mellan dem. Städer ser olika ut för att de är olika.

Borlänge, till exempel, är en stadstyp som inte följer renässansstadens regler. Den har ingen radialplan. Den utgår inte från ett supercentrum. Vi ska inte säga att det är fel, utan istället fundera över varför. 

Borlänges placering beror på landskapets förutsättningar, på älven. Flera faktorer har därefter lagt grunden: sågen, järnverket och stationssamhället. Älven var en förutsättning för bruket som var en förutsättning för köpingen, komplementsamhället och den fria marknadskraften som bildades utanför tidens brukssamhällen.  

Borlänge har på kort tid gått från by till stationssamhälle, vidare till municipalsamhälle, vidare till köping och sedan stad. Borlänge by är en gammal by, men övergången från obebyggd utmark till stad har gått fort sedan bruket och köpingen blev till i slutet på 1800-talet.

1944 gjordes en generalplan för Borlänge köping och Domnarvet tillsammans med Borlänge stad för att samordna och ge överblick.

Generalplansförslaget består av en utbyggnadsprincip där man skulle kunna låta det avslutade kvarteret fortsätta med nya kvarter i ett öppet system. Bebyggelsen vid bruket, handelsköpingen och bondebygden skulle grupperas i ett antal fristående, regelbundna grupperingar med egna små stadsdelscentrum.

Principen hade vuxit ur den redan spridda bebyggelsen.  

Han som ritade generalplanen, Gustaf Linden, kallade systemet för drabantsystem och man kan jämföra det med trädgårdsstadens enheter. De är som små satellitstäder/stadsdelar.

De skulle skiljas åt av obebyggda delar med jordbruksmark och trafikleder. Var stadsdel för sig ordnades symmetriskt och parametrar som höjd och täthet gav karaktärer åt varje del. Drabanterna fanns i olika variationer, men enheterna hade en samling av centrala torg och stråk som kantades av hus för butiker och bostäder. På det sättet skulle man ordna platser och liksom sortera upp omgivande, glesare och mindre tydligt formade bebyggelser.

Staden breder ut sig. Den sprawlar. Åtminstone gjorde den det innan det ordet fanns. 

Härtill kommer bruksatmosfären. Borlänge köping uppkom som komplement till bruket, i form av service- och handelsort. Stadens olika delar har olika karaktär.

Som arkitekt är det lätt att peka på skillnaden mellan bra och dålig arkitektur, vad ljus och skugga, massa och tomrum, materialitet och rörelse har för betydelse. 

Som uppvuxen i Borlänge är det lätt att peka på att Borlänge väcker känslor, berör, skapar. Konst, musik och inte minst föreningsliv.

Jag vet inte var den kraften kommer ifrån, men den sitter inte fast i husfasaderna. Den rör sig i strukturen. I relationen mellan människa och byggd miljö. För medan den oroliga rösten pratar om själlösa lådor, stannar deras samtal i fasaden och på ytan, samtidigt som det händer saker i husen.

Det är som att bedöma näsans utseende och inte hur bra den är på det den ska, att vara en luftväg och förmedla dofter.

Det blir ett samtal om smak, och inte om arkitektur.

Smak ändras snabbt och arkitekturen är starkare. Arkitektur är inte en fristående konstart. Den beror på konkreta fakta, så som funktioner och sammanhang, materialitet och historia. Estetik är en del, vad arkitekturen gör är större. 

Det är inte alla gånger vi kan styra, och det måste vi acceptera. Men vi måste beakta historien. Vi måste beakta framtiden. Och ordet tolerera blir relevant. Vi måste tolerera olikheter. Vi måste vara toleranta inför varandras olikheter.

Rädslan inför varandras olikheter skapar enbart fördomar.  

Din bild av en vacker stad är kanske en illusion. Den perfekta människan och den perfekta staden är det definitivt. Rätten till staden, och bilden av den är allas.

Storstadsnormen är kanske skapad av illusionen att den centraliserade staden är det enda sättet att bygga en stad på.

Vi måste tolerera att alla inte ser likadana ut.  

Den riktiga och viktiga uppgiften är hur vi kan upprätta ett samtal om arkitektur utan att prata om smak. Det är då samtalen kommer att handla om vad arkitektur kan göra.

Vi skulle kunna prata om något konkret, som rationella byggmetoder eller vinstdrivande projekt till exempel. Eftersom det man egentligen vill ha, när man efterfrågar renässansfasader, det är bra material, hög takhöjd, fina ljusinsläpp och ett omsorgsfullt arbete.

Det är avsaknaden av ett genomtänkt arbete och inte avsaknaden av sadeltak som skapar själlösa lådor. De som oförtjänt får skulden blir arkitekterna.

Ingen arkitekt ritar själlösa lådor. Den tolerans Borlänge visar, både inom byggnation, men lika mycket inom andra områden, är bra arkitektur.

Vi måste låta bli att säga till varandra vilka som är fina och fula, för att istället prata om vad som verkligen gör en dålig arkitektur, så som kortsiktiga projekt eller fasader som låtsas vara något de inte är.

Fotnot. En äldre version av debattinlägget har tidigare publicerat i Dala-Demokraten. Turerna kring utmärkelsen ”Sveriges fulaste stad” diskuterades i Opinion live, torsdag den 26 oktober. Medverkar gör bland andra arkitekten Gert Wingårdh och Arkitekturuppropets Jerker Söderlind.