Att Storbritannien skulle rösta för utträde ur EU efter nästan 45 år som medlem kom nog som en chock för en stor del av Europa.

Även om landets förhållande till unionen stundom varit problematiskt, kom resultatet som en överraskning eftersom Storbritannien varit en privilegierad medlemsstat.

Storbritannien har bland annat legala undantag för valutaunionen, arbetsrätt- och arbetsmarknadspolitik, delar av socialpolitiken, Schengensamarbetet samt rabatter på avgifter till EU alltsedan Margaret Thatchers tid.

Senast fick landet undantag för EU-migranters rätt till vissa välfärdstjänster, bland annat barnbidrag. Jämfört med exempelvis Sverige, som bara har legalt undantag för snuset, framstår alltså Storbritannien som synnerligen privilegierat.

Hur kunde då Brexitsidan vinna? Ja, vinsten för Brexit ska ses mot bakgrund av EU:s totala misslyckande med flyktingpolitiken. Något som blev uppenbart vid hanteringen av höstens flyktingkris.

EU kunde ju inte upprätthålla den yttre gränsen.

Trots att Storbritannien inte ens ingår i Schengensamarbetet lyckades Brexitförespråkarna utnyttja höstens flyktingkatastrof.

Hela debatten blev känslomässig och Brexitförespråkarna blandade medvetet ihop EU-migranter (unionsmedborgare som omfattas av den fria rörligheten inom EU), annan invandring och flyktingar i största allmänhet till en enda soppa.

Genom EU:s misslyckade flyktingpolitik, skapades en situation där Brexitsidan gick hem hos folket; okunnighet och känslor vann helt enkelt.

Resultatet från folkomröstningen i Storbritannien visar tydligt att EU måste reformeras. För att detta ska kunna ske måste intresset och engagemanget vara stort nationellt både hos medborgare i allmänhet och politiker.

Syftet och målsättningen med samarbetet måste tydliggöras. Kärnfrågan är och förblir handeln inom den gemensamma inre marknaden. I dagsläget är detta grundprojekt dock fortfarande inte klart.

Det krävs en ökad faktisk rörlighet, interaktion mellan människor för att denna gamla vision ska kunna bli verklighet. Om detta uppnås kan det vara startskottet för en mer pragmatisk och verklighetsbaserad union. 

Interaktion mellan unionsmedborgare och medlemsstater kräver inte detaljregleringar, vare sig nationellt eller på unionsnivå. Det behövs inget detaljstyrt maskineri som ska bestämma huruvida en gurka får vara rak eller böjd eller om snus ska vara tillåtet eller inte.

Det är inte konstigt att EU upplevs som för överstatligt och verklighetsfrånvänt när unionen ägnar sig åt den typen av regleringar.

Unionen kan istället fungera som garant för sådant som stater annars kunde ha stått i vägen för, inte minst vad gäller handel och mänskliga rättigheter.

Gemensamma utmaningar som flyktingkrisen bör också stå i fokus.

Vad gäller den djupare politiska integrationen kan man tänka sig ett EU där medlemsstaterna integreras in i samarbetet i olika hastigheter, efter det enskilda landets förutsättningar. Det skulle på sikt skapa ett mer friktionsfritt EU-samarbete.

Det är i mångt och mycket på grund av felprioriteringar som unionen emellanåt verkar misslyckas med allt från ekonomi till gränskontroller. Att gränsstater kritiseras när de försöker ta ansvaret för det sistnämnda gör inte saken bättre – oavsett hur vi i övrigt ser på andras prioriteringar. 

En stark union är en begränsad, verklighetsbaserad union.