I dag har regeringen presenterat sin sista höstbudget för mandatperioden. Även om den ju inte bara är regeringens.
Vänsterpartiets Ulla Andersson har under våren allt mer framstått som vice finansminister och har fått – eller tagit – ansvar för att presentera flera av budgetens allra sämsta förslag.
Men låt oss börja med de få positiva nyheter som budgeten faktiskt innehåller.
För det första är det glädjande att skatten på pensioner sänks. Likaså är sänkt skatt på personaloptioner en viktig förändring. Sammantaget sänks skatterna med cirka 7 miljarder i denna sista budget.
Det är välkommet, men ska samtidigt ställas mot de 65 miljarder som skatterna har höjts med under mandatperioden.
Lägger man samman regeringens budgetar ser man snart en röd tråd. Genom skatter och bidrag drivs en inverterad arbetslinje. Arbete, företagande och sparande straffas konsekvent medan bidragen skruvas upp. Vänsterpartiets påverkan på politiken är tydlig.
Men nu vill regeringen få oss att glömma de gångna åren.
Efter en period av successivt uppskruvat skattetryck plockas gottskålen fram. Men det godisregn som finansministern serverat idag riskerar att få samma konsekvenser på samhället som en sockerchock för en otränad kropp.
Det reformutrymme regeringen använder sig av – och enligt bland andra Konjunkturinstitutet starkt överdriver – är nämligen inte resultatet av en framgångsrik politik, utan en högkonjunktur kombinerad med stor befolkningsökning.
När konjunkturen vänder kommer Sverige stå inför stora utmaningar eftersom regeringen konsekvent har undvikt att ta tag i de strukturella problem Sverige har.
Inget görs åt den enorma pengarullningen i offentlig sektor. Arbetsförmedlingen slukar 80 miljarder varje år. Samtidigt förmedlas knappt några jobb och utvärderade program visar sig ha negativ effekt på anställningsbarheten.
Istället för stramare tyglar och uppföljning tillåts slöseriet fortsätta. Listan med exempel kan göras lång.
Grunden för vår välfärd – jobb och företagande – har straffbeskattats med känt resultat.
Nordea kommer att lämna landet och trenden med allt fler arbetande äldre är nu bruten efter en sällsynt ogenomtänkt höjning av arbetsgivaravgiften för äldre.
Domen över regeringen efter att deras sista höstbudget nu lagts måste bli hård. Men ett stort ansvar vilar också på Alliansen som tvingat regeringen i säng med Vänsterpartiet.
Oppositionen har inte heller lyckats stoppa regeringen annat än avseende de aviserade höjningarna av entreprenörsskatten och brytpunkten för statlig inkomstskatt. En svag insats.
Får dagens politik fortsätta – där avsaknaden av viktiga reformer och en långsiktig politik ersätts med godisregn inför valet – är Sverige redo för Biggest Loser.
