Efter valet av Trump och Brexit seglade frågan om klyftan mellan stad och land upp som en potentiell valfråga även i Sverige. När nu valet närmar sig tycks ändå frågan inte få den uppmärksamhet den förtjänar.

Kanske är det inte så konstigt. Det är nämligen ingen som riktigt äger frågan. Det finns ingen minister eller annan politiker som kan hållas direkt ansvarig.

Dessutom är det få som riktigt förstår varför frågan om stad och land är viktig, trots att befolkningstäthet var en av de faktorer som var närmast relaterad till hur kommunerna röstade till riksdagen redan i förra valet.

Klyftan stad-land är viktig eftersom den spänner som ett paraply över alla områden i samhället och påverkar förutsättningarna för dem.

Klyftan skapar olika förutsättningar för att driva skola och sjukvård. Den skapar olika förutsättningar för att ha tillgång till räddningstjänst och polis.

Ju glesare vi bor, desto dyrare blir det att tillhandahålla all den offentliga service som faktiskt förväntas i ett land där vi alla är med och bidrar till systemet via skattsedeln.

En annan utmaning med klyftan mellan stad och land är att det inte per automatik finns en ”moraliskt korrekt lösning” och ett tydligt svar på vad som är rättvist.

För resurser är alltid begränsade och att driva offentlig service i glest befolkade områden är dyrt. En huvudsaklig anledning till att den offentliga servicen har dragits ner på vissa platser i vårt land är att befolkningen där inte längre ökar i storlek, eller i vissa fall även krymper.

Samtidigt har många av våra större regioner haft en stark befolkningstillväxt under lång tid vilket medför att fler offentliga resurser också flyttat till dessa områden.

Ett rättviseperspektiv kan naturligtvis vara att där det bor fler människor ska det också finnas väsentligt fler resurser. Medan det ur ett alternativt rättviseperspektiv kan vara viktigare att säkra servicen på de platser där befolkningsunderlaget sviktar och där marknadslösningar tenderar att fungera dåligt.

Politiken har kommit undan förvånansvärt lätt när de ska besvara frågan om hur klyftan mellan stad och land ska hanteras.

Inte sällan kommer svaret att hela Sverige ska leva och att man ska kunna bo var man vill och fortfarande ha en garanterad offentlig service.

Samtidigt ser inte situationen ut så ens idag och kommer troligtvis, i allt mindre utsträckning göra det i framtiden.

De svar som politiken ändå eventuellt presenterat hänger ofta ihop med att gröna näringar ska etableras på landsbygden, att företagande ska underlättas och inte minst utlokalisering av statliga myndigheter.

Men dessa åtgärder, som främst är relaterade till den produktion som sker utanför städer, kommer vara långt ifrån det som stänger klyftan mellan stad och land.

Snarare hänger den största utmaningen för våra mindre kommuner ihop med ”bristen på konsumtion” – inte minst av offentliga tjänster Hur ska man framöver kunna garantera en närvaro av den offentliga service som många gånger är nödvändig på en plats för att bibehålla en god livskvalitet?

Och hur mycket är man beredd att satsa ekonomiskt för att säkra en sådan?

Dessa frågor borde politiken kunna svara på för att väljarna, såväl i som utanför städer, ska kunna veta hur klyftan mellan stad och land ska hanteras framöver.