Så har det hänt igen och frågan är återigen på allas läppar: Hur kunde ännu ett terrordåd ske i hjärtat av Europa?
Samtidigt som denna fråga hänger i luften tävlar medierna om att ta fram något positivt i all förtvivlan. Alltid hittar de en sörjande skara åhörare som omfamnar varandra till tonerna av ”We Shall Overcome”.
Eller så ringer de upp någon kändis som myndigt förklarar att ”hatet bara kan fördrivas med kärlek”.
Efter att ha studerat organisationer som IS och Al-Qaida ser jag detta naiva kärleksbudskap som ett av våra främsta hinder i kampen mot terrorismen. Många av oss har öppnat våra hjärtan så till den grad att vi inte längre ser verkligheten för vad den är.
Vi förstår inte att vi har verkliga fiender som hatar allt vi står för, vårt kärleksbudskap inkluderat.
Några av dessa fiender tycks ha kommit i den senaste vågen av flyktingar och migranter som vi möjliggjort genom att i välviljans namn nedmontera våra gränser.
Detta för att högljudda debattörer felaktigt hävdat att det är mer solidariskt att hjälpa ett förhållandevis litet antal migranter här i Sverige än att med samma medel hjälpa det stora flertalet flyktingar i närområdet.
Den blinda kärleken, snarare än det sunda förnuftet, har fått styra politiken och följderna är katastrofala.
De som likt den liberale författaren och debattören Johan Norberg menar att vi, trots en strid ström av bestialiska terrordåd, lever i en oöverträffad ”guldålder” borde fundera ett varv till. De borde fundera på vad som skulle hända om ett terrordåd av samma magnitud som 9/11 inträffade i USA under Donald Trumps tid i Vitahuset.
I eftertankens kranka blekhet kan vi konstatera att George Bush överreagerade genom att starta två utdragna krig i mellanöstern.
De humanitära, ekonomiska och världspolitiska konsekvenserna av Trumps agerande vid ett dylikt terrordåd går knappast att överblicka.
Norberg fäster dock ingen större vikt vid sådana betänkligheter. Han konstaterar istället lugnt att islamister dödar ”förhållandevis få”. Fler européer dör, påstår han i sin bok Framsteg, genom att drunkna i sina badkar än av terrorism.
Jag har svårt att komma på en mer haltande jämförelse.
Den ena händelsen är tragisk men lätt att förhindra, den andra är extremt svår att förhindra och skapar kaos, rädsla och ett hat mellan människor som kan försätta hela det globala samfundet i gungning.
Jag pratade om detta med Harvard-professorn Matthew Bunn för en tid sedan. Han har kartlagt olika terrorgruppers försök att stjäla material som kan användas för att tillverka en atombomb.
Bunn konstaterade i vårt samtal att det finns terrororganisationer som både har förmågan att införskaffa nödvändigt plutonium och kunskapen om hur man konstruerar en primitiv atombomb.
Han påtalade också att bland annat Usama bin Laden såg detta som en ”religiös förpliktelse”. Antingen är Norberg ovetande om dessa förhållanden, eller så väljer han på oklara grunder att bortse från dem.
Frågan om hur ännu ett terrordåd kunnat ske i Europa har länge haft ett svar.
Det finns en global jihadistisk rörelse som växt sig allt starkare i Europa, delvis tack vare borttagna gränshinder. Detta har inte skett trots, utan på grund av, vår starka tilltro till kärlekens budskap. Denna naivitet måste få ett slut, annars blir den slutet för oss.
