Det rapporteras att olyckor i samband med användande av elsparkcyklar ökar.

Någonstans skaver ändå rapporteringen. Alla trafikolyckor är givetvis fruktansvärda, men det som skaver är att det är först när användarna av fordonet skadas, ja då kommer rubrikerna och kraven på regleringar.

Och regleringar krävs, men de borde komma till stånd med icke-användarnas perspektiv som utgångspunkt. Regleringarna måste börja gälla direkt. Jag är synskadad, inte helt blind, men synskadad och bor i Stockholm.

Jag måste numera vara än mer försiktig när jag går ut, för trottoarerna är inte längre till för mig. Det är otäckt när ett ljudlöst fordon plötsligt dyker upp i en hastighet som definitivt är högre än gångfart ett par centimeter intill.

Men det som är en riktig fara är just hur städernas trottoarer är belägrade av elsparkcyklar.

Personer i rullstol, med rullatorer och personer med barnvagnar, ställs dagligen inför valet att antingen försöka lyfta undan det förhållandevis tunga och definitivt otympliga fordonet, eller att gå ut i kör- eller cykelbanan med de risker som det medför.

Synskadade och blinda saknar till och med den ”valmöjligheten”. Vi går rakt in i elsparkcyklarna och välter dem och kommer i bästa fall undan med blåmärken. 

Som synskadad kan jag inte heller uppmärksamma och förhålla mig till en mötande trafikant som kör elsparkcykel på trottoaren.

Men det är inte bara på trottoarerna elsparkcyklarna framförs och parkeras. De korsar öppna platser och torg och står och ligger framför butiker och portar, lutade mot bilar och lämnade på övergångsställen. 

Förbud är sällan en bra lösning men förbud mot att köra på trottoarer är nödvändigt. Precis som alla andra cyklar hör elsparkcyklarna hemma på cykelbanorna.

Men en bra lösning består av flera delar: en viktig del är att städerna begränsar antalet elsparkcyklar i städerna. Överetableringen i Stockholm och dess påverkan på framkomligheten är som att dagligen hantera årets första snökaos.

En lika viktig åtgärd är att parkeringsvakterna får befogenhet att flytta på och ge böter till felparkerade elsparkcyklar.

En annan lösning: för att priset ska betalas av felparkeraren och ge incitament att parkera rätt, är att låta taxametern rulla tills resan avslutats och fordonet parkerats på ett korrekt sätt.

För i städerna där elsparkcyklarna finns är staden inte längre till för alla de människor som bor där eller besöker den.

För synskadade och andra med olika funktionshinder har tillgängligheten och friheten att röra sig i staden blivit hårt beskuren.

Priset för att använda en elsparkcykel är inte särskilt högt. Men det priset som jag och många andra som inte är unga och friska betalar är desto högre. För oss är priset är en minskad tillgång till staden.

Det tycks mig märkligt att det är de friska som kan gå och springa är de som använder elsparkcyklarna allra mest för att ta sig fram. Men det är deras val.

Jag önskar nu att ansvariga fattar de beslut om regleringar som krävs för att vi som går i gångfart kan få tillgång till våra svenska städer igen.