Det blev en liten annorlunda måndag den 23 oktober 2017.

Få har väl undgått diskussionerna, manifestationerna och virala berättelser om mäns sexuella våld mot kvinnor den senaste tiden. I helgen startade också Svenska fotbollförbundets dicpic-gate.

LÄS MER: Landslagsspelare anklagas för att ha skickat penisbilder

Det handlade om en före detta landslagsspelare som skickat penisbilder till en kvinnlig före detta anställd på förbundet.

Och det handlade om hur en före detta ordförande misskrediterade kvinnan, en generalsekreterare som skulle ta reda på vad som hade hänt och en nuvarande ordförande som varken syntes eller hördes.

Jag talade denna måndag om mäns överordning, sexism och privilegier i SVT:s morgonprogram. Fick betona hur jag, liksom många andra som arbetar med frågor om kön och makt, inte alls var förvånade. Varför skulle jag vara det?

De senaste dagarna har mäns sätt att uttrycka makt diskuterats av fler än just genusforskare, mer offentligt än vad kvinnor samtalar om i privata miljöer. Varför bli förvånad – vad var det vi inte redan visste?

I morgonprogrammet beskriver jag vidare hur motstånd tar sig uttryck. Mest mäns olika former av förnekelse, misstro och försök att bagatellisera mäns uttryck av makt.

Tillbaka i Malmö senare på dagen föreläser jag för lärare på en gymnasieskola. Männen lyssnar mest, kvinnorna talar mer. En omvänd ordning mot den vanliga ordningen får jag höra av rektor. Som man har jag den påverkan när jag talar om kön och makt.

Men på eftermiddagen föreläser jag för en grupp på Malmö högskola. En man kan inte hålla sig och utbrister att han minsann nonchalerats en lång tid trots uppräckt hand. ”Det är väl för att jag är man, och ska vara tyst”, säger han ironiskt.

Jag är vid det laget så trött denna dag att jag inte orkar replikera. Men så ser motstånd också ut: förlöjliga maktordning.

Och jag tänker för mig själv, ja, det är väl det som måste ske. Att män tvingas lyssna mer, backa mer, avstå mer. Annars sker ju ingen förändring.

Så uttrycks mäns makt: vanan att vara i centrum, få tala till punkt – och lite till, få uppmärksamhet, bli räddade om det känns obekvämt (ofta av kvinnor), ta på andra kroppar, visa upp sina könsorgan för vem man vill, säga ”fitta, kärring” om man tycker en kvinna verkar motvals, vara självklar och given.

Det hänger ihop.

Kampanjen #Metoo, dicpic, Zlatan ”skänker” en cykel till kvinnor som spelar fotboll, ett skämt i omklädningsrummet, extremt olika resurser för att spela samma spel (fotboll) och för som topp på detta misstro en kvinna som rimligtvis inte har något att vinna på att berätta hur hon blivit utsatt, kränkt och sexuellt trakasserad.

Män, makt och fotboll. Det blev en annorlunda måndag för mig.

Men kanske såg den ut som vanligt för Anna, Louise, Nadja, Zahra, Pirjo, Gunvor och Lotta. De fick fundera vilken väg de ska gå hem för att undvika honom, de blev avbrutna på jobbet (igen) av honom, de sorterar barnens kläder och planerar morgondagens matinköp innan han kommer hem, de får till slut höra hur bra kvinnor trots allt har det i Sverige av honom.

En helt vanlig måndag för dem.

Det svider för männen vars namn valsar runt i media, det känns obekvämt för de andra männen som blir förvånade över den plötsliga uppståndelsen, det är jobbigt för män att få höra om deras privilegier. Jo, en ovanlig måndag även för dem.

Men i dag är det tisdag och då är allt (troligtvis) som vanligt igen.