En storm i ett vattenglas – så har Jan Björklund försökt beskriva tumultet och kaoset i sitt parti de senaste dagarma.

På ett sätt har han rätt: Liberalerna är idag lika litet som ett vattenglas och i detta lilla parti är det därför en storm det rör sig om. partiföreträdare kräver varandras avgång. Grinigheten växer.

Liberalerna gjorde ett uselt val 2014 och har sedan dess gått kräftgång. Partiet var så försvagat efter valet att det inte ens orkade skaka fram en ny partiledare så Björklund fick sitta kvar.

Huvudskälet till att han fick sitta kvar var knappast hans obestridliga erfarenhet eller skicklighet – utan det brutala faktum att partiet faktiskt helt saknar återväxt när det gäller medlemmar och aktiva.

Det är inte takhöjden som är problemet i Liberalerna – det är golvet. Golvet har murknat. De allt färre som går över det får stickor i foten och skriker högt.

Liberalerna uppvisar alla tecken på att vara ett litet, krympande parti där de allt färre aktiva kämpar med varandra på ett allt mindre utrymme.

Golvytan har krympt därför att partiet har stängt dörrarna till de många socialliberala rum som en gång fanns hos vad som nyss hette Folkpartiet.

I dag trängs Liberalerna med andra partier på högerkanten i svensk borgerlighet. När jag häromåret i en debatt talade med Bengt Westerberg, som är lite av sinnebilden för den socialliberala traditionen, menade han att hans gamla parti numera stod till höger om moderaterna.

Vi bevittnar alltså i det där stormande vattenglaset en kris för liberalismen. Denna liberalism har inskränkts till att idag huvudsak handla om marknadsliberalism. Idag har Sverige exempelvis det mest marknadifierade skolsystemet i världen.

En äkta socialliberal blick på detta skolsystem, som driver fram övervinster och segregation, skulle naturligtvis vara ytterst kritisk. Men liberalerna under Björklund blickar uteslutande genom den marknadsliberala luppen och ser det inte.

I Björklunds fall fruktar jag att det finns en annan aspekt som ställer till problem: Han har suttit vid makten. Han har regerat. I åtta år.

Det måste framstå som frestande även för honom – om än i mindre grad än för låt oss säga KD – att någonstans tänka tanken att han skulle kunna regera igen med passivt stöd av Sverigedemokraterna.

Birgitta Ohlssons stenhårda reaktion på Björklunds utspel om att släppa in SD i de politiska salongssamtalen var ett klockrent exempel på en socialliberal ryggmärgsreaktion.

Nej, det är inte en partiledarstrid vi bevittnar. Vad jag förstår är Olsson inte i nuet intresserad av att ta över. Det är inte det.

Vi bevittnar i själva verket en djupgående kris för den liberala världsbilden. Och över hela Europa krisar faktiskt denna en gång så vitala, socialliberala borgerlighet.

Den gör det därför att den svalts hel av marknadsliberalismen. Det är en kris som på många sätt är långt djupare än den som europeisk socialdemokrati sedan länge genomgår.

Bråket och rabaldret i Liberalerna är ytterst ett utslag av detta.

Om man öppnade de socialliberala dörrarna i sitt liberala hus och fick en större golvyta att gå över – ja, då skulle det där med takhöjden komma alldeles naturligt.