Hästväljare, brukar man kalla de väljare som skulle hålla fast vid sitt parti även om det leddes av en häst.

I Folkpartiet, som numera kallar sig Liberalerna, kan man säga att Jan Björklund är hästen.

De 4-5 procent som i dag säger sig vilja rösta (L) är den innersta folkpartistiska kärnan som stannar till och med när Björklund skaffar sommarskägg och svänger i flyktingfrågan.

Det finns dock en detalj här.

Den där partikärnan har inte bara Björklund att fästa ögonen på när de håglöst uppger sina partisympatier.

De har Birgitta Ohlsson också, en av Sveriges mest välkända liberaler, som inte döljer när hon tycker att partiet svajar för mycket ner i hästhagen.

I förra valet fick Ohlsson nästan dubbelt så många personkryss som Björklund, och åtskilliga upplever sig rösta på henne som person, snarare än på Liberalerna som parti.

Med henne som ankare för kärnväljarna kan partiet testa olika vägar, utvidga det möjliga partiutrymmet. Och när utflykterna inte drar nya väljarskaror finns hon kvar.

Liberalerna är nu ett utpräglat idéparti. De har ingen intressebas, som centerpartiet hos lantbrukare eller socialdemokrater hos arbetare, enda anledningen att rösta (L) är för att man håller med om partiets idéer.

Det gör att kärnan både är mindre och mindre ideologiskt flexibel.

Just därför var det fascinerande att i går se kraven på Birgitta Ohlssons avgång.

Det är begripligt att häst/Birgitta-strategin blir svårare ju längre avståndet blir dem emellan, och rimligt att en grupp som tvingas stå för en politik de nog själva inte ens gillar blir sura när gruppens superstjärna obekymrat ställer sig vid sidan.

Jag vet heller inte om det var bra eller dåligt för Ohlsson att Niklas Strömstedt, Lisa Nilsson och kyrkan i Limhamn gick ut till hennes omedelbara försvar, men jag har faktiskt sällan sett en sådan uppslutning kring en enskild politiker.

Av det jag känner från liberalernas inre liv har också Ohlsson ett fantastiskt stöd bland gräsrötter. Att peta henne är lite som att peta Zlatan. Därför tror jag heller aldrig att det kommer hända.

Men vad händer om de ändå gör det? Vart ska hennes väljare gå? Kommer de att gå?

En sak som många missförstått är att varken Birgitta Ohlsson eller hennes väljare är vänster.

Hon står upp för medborgerliga rättigheter, rättsstat, öppenhet, feminism, hbtq-frågor, men ingenting av det betyder vänster.

Ohlsson kombinerar det med att vara för lägre skatt, bättre företagsklimat, Nato-medlemskap och helhjärtad EU-entusiasm (hon är ändå folkpartist).

Det är alltså ytterst osannolikt att hennes väljare skulle lockas vänsterut. Visst kan de tänka sig att samarbeta med socialdemokratin om det krävs, men att rösta på s?!?!? Aldrig.

Inte heller på miljöpartiet, som av förklarliga skäl tappat sin frihetliga glans under regeringsperioden.

Centern ligger närmast till hands, men det finns ändå en stor kulturskillnad som inte bara gäller stad/landsbygd. Den centerpartistiska liberalismen är frejdigare, mer vulgär skulle en sann folkpartist säga, mer riktigt smör och socker i kakorna.

Stalltipset är ändå att en tillräckligt stor andel väljer Annie Lööf (C) framför den ensamme hästen.

Visst sade jag att l-sympatierna i dag ligger vid 4-procentsspärren?

Hoppla.