Antalet särskilt utsatta områden kommer utökas från 15 till 23 (DN). Det innebär att myndigheten måste prioritera fler områden med befintlig personal.
Det finns risk att även prioriteringen kommer uppfattas som oseriös då myndigheten har svårt att rekrytera personal till de utsatta områdena.
Vi har hamnat i en situation där fler poliser slutar än vad vi hinner rekrytera.
Även om det är glädjande att det är 10 000 sökande till höstens utbildning så fortsätter utbildningsplatserna stå tomma.
Myndigheten har fortsatt att blunda för det utbredda missnöjet bland poliser och valt att anställa civil personal med betydligt högre lön. Detta har medfört att pengar som varit avsedda för polisens lönehöjning uteblivit.
I takt med missnöjet väljer allt fler poliser att sluta vilket får till följd av att otryggheten ökar, främst i våra utsatta område där behovet av polisiär närvaro är stort.
Personalen är redan hårt ansatt. Dels är det tunga mordutredningar som slukar resurser, men även personal i yttre tjänst som slängs mellan att få åka på 112-larm samtidigt som de ska jobba förebyggande.
Nyligen hade jag ett samtal med en kollega som rekryterats till Rinkeby, som är ett särskilt utsatt område. Han har valt att ta tjänstledigt för att återgå till sitt gamla jobb som ordningsvakt inom lokaltrafiken.
Han berättar att lönen och arbetsbelastningen har fått honom att lämna myndigheten. Förutom att området tappar en ”polisexpert” så är det resursslöseri med våra skattemedel. Detta slår hårt mot de medborgare som har rätt att få hjälp att polisen.
Det finns inget som tyder på att personaltappet kommer minska. Krisen inom polisen fortsätter. I takt med att personalen säger upp sig ökar belastningen för de som väljer att vara kvar inom myndigheten.
Att befintlig personal flyttas runt för att täcka minimikravet på 112 bemanningen. Det får till följd att personalen inte får vila, personkännedomen och arbetsmiljön försämras.
Det finns inget tecken från regeringens håll som tyder på att man vill lösa poliskrisen. Rikspolischefen Dan Eliasson har fått fortsatt stöd trots att de flesta poliser saknar förtroende för honom.
Hans nära koppling till Socialdemokraterna är oerhört problematiskt och detta gör att misskötseln inom polisen ska riktas åt ansvarig inrikesminister Anders Ygeman (S) och hans regering.
Det räcker inte längre att säga fler poliser närmare medborgarna samtidigt som allt tyder på att vi blir färre poliser och längre från medborgarna.
Det krävs handlingskraft.
Vi i Sverige får fortsätta finna oss i en osäker tid, då det inte finns någon ambition från högre håll för att motverka poliskrisen.
Och i slutändan så vet vi att misskötseln inom polisen främst drabbar medborgarna.
