Den här krönikan kommer inte att läggas upp på min Facebook-sida här i Yangon, Myanmar, där jag bor.
Alldeles för många av mina burmesiska vänner kan se den och jag vet att de använder Google translate. Det kan lätt bli dålig stämning, eller värre.
Konflikten i den nordvästra delstaten Rakhine som under de senaste veckorna drivit 370.000 muslimska rohingyas på flykt drar till sig världens uppmärksamhet, och i går gick FNs generalsekreterare ut och uppmanar Myanmars regering till ”besinning” efter det som beskrivs som ”etnisk rensning”.
------------------
------------------
Statskansler Aung San Suu Kyi har meddelat att hon inte tänker komma till FN i nästa vecka, utan skickar sin vice president, och fortsätter på så sätt att hålla en provocerande låg profil.
Konflikten mellan buddhister och muslimer har pågått sedan för-kolonial tid i delstaten Rakhine, och är inget nytt för dem som följt landet.
Rohingyas har genom århundradena bollats mellan Bangladesh och Myanmar, ibland haft medborgarskap men oftast inte. Men som en röd tråd genom historien går burmesernas ohöljda avsky för rohingyas, och avsaknad av en långsiktig lösning.
Samtidigt som Myanmars ledare Aung San Suu Kyi får ta emot omvärldens kritik för sin tystnad över militärens övergrepp, så står hon stark inom landet och militären växer i popularitet.
Men konflikten pågår inte bara där rohingyabyar bränns ner och skövlas. Konflikten pågår också på sociala medier. Och väldigt konkret på min egen Facebook-sida.
Jag lägger upp artiklar som jag antingen skrivit själv, eller kommenterar Guardian, BBC eller lokala magasinet Frontier. Och samtidigt lägger min trädgårdsmästare och chaufför upp helt andra bilder.
Han har vänligt kommenterat mina delningar av Guardian artiklar och mina TV-framträdanden och kallat dem ”fake news”, och på dålig engelska försökt förklara för mig att det pågår en konspiration som vill smutskasta the Lady och att världen inte förstår hur dåliga människor rohingyas är.
Aungs San Suu Kyi själv har talat om ”ett isberg av desinformation” och bekräftar därmed hans åsikt.
Jag å min sida försöker berätta om flygbilder på nedbrända byar och rapporter från Bangladesh och trycker mig fram på sociala medier till helt andra sajter än de han besöker. Men han viftar bort mig, liksom så många andra här i Myanmar. ”Fejk.”
Så medan han vattnar våra plantor, kör vår dotter till skolan och alltid har perfekt strukna lunghis, höftskynken, så fortsätter han att posta bilder på döda barn som den militanta rohingya gruppen ARSA ska ha dödat. Eller också lägger han upp bilder på sig själv och sina söner framför en buddhistisk flagga där det står ’Vi står alltid vid din sida Aung San Suu Kyi’.
LÄS MER: ”Såg hans två ben sprängas”
Och med munkarna är det samma sak. Munkarna jag lärt känna i olika kloster här i Myanmar och vars namn inte ska nämnas här, men börjar på Venerable – Högaktade.
Timmarna efter att militärens posteringar attackerades den 25 augusti i år fylldes min feed med blodiga bilder och hetsande texter från munkarna, dessa fridens män som jag lärt känna när de sitter tysta i timmar med nedböjda huvuden och mediterar. Där ser man.
Nyligen kom besked att Aung San Suu Kyi ska adressera diplomater och media i nästa vecka, dagen innan hennes vice president ska tala inför FN.
Varje ord hon säger kommer att vägas på guldvåg och frågan är vem som får rätt. De som fortfarande ser henne som Myanmars enda hopp, eller de som tycker att hon ska lämna tillbaka Nobelpriset.
-----------------
SE MER – Helena Thorfinn intervjuas i Aktuellt, 6 september 2017
