Man hör ofta att det råder 97 procent konsensus bland världens klimatforskare i klimatfrågan. Det är dock ett mycket förenklat påstående.
Det som det råder någorlunda konsensus om är att jordens medeltemperatur har ökat något sedan den industriella revolutionen, och att en viss del av denna ökning kan vara kopplad till den ökning av koldioxidhalten i atmosfären som beror på vår användning av fossila bränslen.
Hur mycket den globala medeltemperaturen har ökat råder det delade meningar om, men man är överens om att ökningen ligger i intervallet 0,8 till 1,2 grader från år 1880 till idag.
De olika uppfattningarna beror bland annat på de osäkerheter som finns när det gäller mätmetoder samt hur man tolkar historiska data.
De flesta klimatforskare är överens om att uppvärmningen på cirka en grad är inom den naturliga variation vi har haft på jorden de senaste 2000 åren, och att det inte finns några erkända vetenskapliga förklaringsmodeller för hur stark kopplingen är mellan koldioxidhalt och temperaturökning.
Vidare är man överens om att den globala medeltemperaturen, enligt mätningar via satelliter, inte har ökat de senaste 15 åren.
Det som är problematiskt i de rådande klimatdiskussionerna är att de klimatmodeller som forskarna tagit fram inom ramen för FN:s Klimatpanel (IPCC) stämmer dåligt med vad som kan mätas i verkligheten.
Som framgår av ovanstående graf, som är gjord av klimatforskaren John Christy vid University of Alabama, så överskattar de aktuella klimatmodellerna uppvärmningen jämfört med de faktiska observationerna.
Detta är en åsikt som numera delas av de flesta klimatforskare, även om man inte är överens om hur stor överskattningen är.
Likväl är det dessa klimatmodeller som ligger till grund för de klimatlarm som nu präglar debatten.
Därmed riskerar världens ledare att fatta beslut om åtgärder som är baserade på klimatmodeller som inte är vetenskapligt verifierade, och alltså inte är korrekta.
Om vi vidtar fel åtgärder, till exempel en onödigt snabb utfasning av fossila bränslen (som idag står för 80 procent av världens energi) i kombination med en otillräcklig utbyggnad av kärnkraften, samtidigt som sol- och vindkraft under en överskådlig framtid endast kommer att kunna stå för maximalt 15 procent av vårt energibehov, kan det få förödande effekter för vår välfärd i i-länderna.
Detsamma gäller för det välstånd som behöver byggas upp för att skapa bättre livsvillkor i de fattigare delarna av världen.
I det rådande läget, där ett flertal vetenskapliga underlag visar att vi inte har en alarmerande uppvärmning, är det viktigt med en nyanserad debatt.
Det är nu dags att på allvar hålla fast vid den vetenskapliga metoden som innebär att teorier måste kunna styrkas av mätningar i verkligheten.
Man bör starkt ifrågasätta klimatmodeller från IPCC som kraftigt överskattar uppvärmningen och därmed triggar våra politiker att fatta felaktiga beslut, och som dessutom skapar klimatångest hos stora delar av befolkningen.
