Låt oss först konstatera att statsminister Stefan Löfven nu tvingats släppa sargen och börja spela match.

Den ängsliga avvaktande metoden att möta framtiden, att överlåta åt oppositionen och sensationssökande medier att bestämma spelet, fungerade inte i längden.

Det ryktas att det till och med blev tvunget för partisekreteraren att avbryta semestern och ta sig in till kontoret.

Med den bakgrunden blir betyget så långt för Stefan Löfven bara 2+. Lägre än det borde vara, men det beror på hög frånvaro. Däremot får den senaste insatsen en klar femma.

Dagens presskonferens är tillräckligt för att nominera Stefan Löfven till mandatperiodens Göran Persson-stipendium, som delas ut till den politiker som bäst lyckats göra flera problem till en möjlighet. Och överraska alla.

Det Löfven nu gör är att spela över Svarta Maja till Alliansen. Den har nu att besluta om den ska fullfölja sitt hot om att misstro Peter Hultqvist, eller rimligtvis göra en piruett på temat ”vi håller fast vid vårt krav, men avvaktar KU-granskningen som vi vill ska ske omedelbart…”

Alliansen förlorar om Hultqvist är kvar, eftersom han har så stort förtroende långt in i borgerliga led. Alliansen förlorar därför också om de avsätter honom.

Att avsätta en dynamisk försvarsminister är inget patrioter gör i ett läge när Sverige befinner sig i förkrigstid. Inte utan väldigt goda skäl.

Men låt oss för ett ögonblick försöka höja oss över kommentariatets alla spelreferat som just nu haglar över oss.

Låt oss inte glömma det som inför valet 2018 är mest betydelsefullt med regeringsombildningen, nämligen att det blev en ny sjukvårdsminister 
(som har ansvar för den fråga som är viktigast för väljarna) och att migrationsfrågorna stärks upp (en fråga som väljarna allt mer prioriterar).

Sjukvården är den fråga som mycket väl kan avgöra valet. Den är så vardaglig att vi som är politiknarkomaner glömmer bort den.

Vi tror att medborgarna är djupt engagerade i det politiska spelet, att de avbrutit semesterfirandet för att höra på presskonferenserna i Stockholm, att detta är den väckelsesignal som behövs för att rädda demokratin.

Det är snarare tvärtom. Folk vill att politikerna ska sköta sitt jobb, och kan konstatera att de INTE klarar det speciellt bra. Därför röstar de i allt högre utsträckning på missnöjespartier. Eller lägger sig på soffan i protest.

Därför var det också bra att Stefan Löfven inte lyssnade på de politiska äventyrare som rekommenderat honom att utlysa extra val. Det hade varit idiotiskt att göra något sådant på grundval att regeringen gjort bort sig. Det brukar sällan vara en vinnarfråga.

Ett extra val hade snarast varit den ursäkt som även anständiga människor skulle behöva för att rösta i protest på SD. För att övertyga  etablissemanget om allvaret. Och detta tycks inte extravalsvännerna begripa. De tror att de genom att skapa en katharsis kan vända 
samhällsutvecklingen bort från auktoritära demokratiska krafter.

Således. Nu har Stefan Löfven ställt tillbaka kyrkan mitt i byn. Om ett dygn lägger sig lugnet över Sverige. Vi kan återgå till semestern.

Konstitutionsutskottet får jobba lite, men i huvudsak kan politikerna nu ägna sig åt sin huvuduppgift – att se till att landet fungerar och sluta 
tjafsa.

Alltmedan folket får en välförtjänt avkoppling från politisk cirkus.