En av klimatfrågans viktigaste aspekter har hela tiden varit kunskap. Främst inom forskningen, där tillräcklig kunskap varit en förutsättning för att säkert kunna bekräfta att mänskliga aktiviteter orsakat klimatförändringarna.
Vetenskapshistorikern Naomi Oreskes kunde redan 2004 i en välciterad artikel med all önskvärd tydlighet påvisa att konsensus råder inom klimatforskningen.
Studien utfördes som ett svar på att amerikanska medier och policy ofta hävdade att det var tveksamt om klimatförändringarna var verkliga och hade med mänsklig aktivitet att göra.
Numer är det lyckligtvis färre som förnekar själva förändringarnas realitet eller sambandet med vår livsstil, men ett stort problem kvarstår ändå i hur kunskapen bryts ned och förmedlas – framförallt i media, liksom i vilken omfattning och vilket nyhetsvärde klimatet tillerkänns.
Ett upprop skapat av influencergruppen Klimatklubben kräver sedan i november att public service tar sitt ansvar och förbättrar bevakningen.
Uppropet har i skrivande stund över 16 000 namnunderskrifter.
Som Andreas Gustavsson redan har påpekat växer kritiken mot public service misslyckande att ta sitt ansvar att rapportera i ”allmänhetens tjänst” om den fråga som är kanske allra viktigast för allmänheten att informera sig om idag.
Den gamla invanda föreställningen om ”neutral” och ”balanserad” rapportering kommer på skam när grundfrågan faktiskt inte handlar om åsikter eller ideologi.
Ekots chef Olle Zachrison är till exempel mer orolig för att bevakningen av flyget skulle påverka människors vanor och därmed dra åt ”åsiktsjournalistik” än han är för att misslyckas med SR:s public service-uppdrag att tillhandahålla faktabaserad och värderad information om aktuella frågor.
Ett annat exempel på samma problem finns i SR:s miljöprogram Klotet.
I en sändning kommenterade Johan Kuylenstierna, i egenskap av vice ordförande för Klimatpolitiska rådet, den uppmärksammade IPCC-rapporten om riskerna med att överstiga 1,5-gradersmålet.
Kuylenstierna var optimistisk och tyckte att huvudbudskapet var de många möjligheter till affärer och tillväxt som en grön omställning innebär.
När han ska analysera framtiden sätter han stort hopp till (oprövade) så kallade negativa utsläppsteknologiers förmåga att sänka koldioxidhalten.
En påtaglig risk är dock att teknologiernas behov av enorma landarealer för skogsplantering kommer att krocka med matförsörjning för en växande befolkning och den biologiska mångfald som redan tappat 60 procent sedan 70-talet, enligt WWF:s senaste Living Planet-rapport (2016).
Kuylenstiernas ståndpunkt om grön teknologi och näringslivets förmåga att lösa klimatkrisen borde förstås ha faktagranskats och ifrågasatts av journalisten, liksom enligt standardmodell balanserats genom att någon av de många forskare som beskrivit riskerna med detta tillväxtutopiska tänkande bjudits in.
En liknande allvarlig oförmåga att hantera kunskapsdimensionen av klimatkrisen i public service har vi tidigare kunnat se i SVT:s slutdebatt inför höstens val, där det oemotsagt hävdades att Sveriges utsläpp bara är någon promille och att det därför är mer effektivt att investera och ge klimatbistånd utomlands.
Eftersom Sverige är ett land med stor import av varor och livsmedel ger det en väldigt missvisande bild.
Därför har forskare tagit fram data för konsumtionsbaserade utsläpp och ekologiskt fotavtryck som mäter hur användningen av naturresurser förhåller sig till planetära gränser.
I rapporten Living planet, som är baserad på forskning av Johan Rockström och hans dåvarande kollegor på Stockholm Resilience Centre, presenteras statistik som visar att Sverige tillhör de värsta utsläppsnationerna på jorden, i sällskap med USA, Kanada, Australien och Förenade Arabemiraten.
Tillsammans med Belgien är vi värst i Europa.
Svenskarnas ekologiska fotavtryck är omkring sex gånger högre än vad som ryms inom planetära gränser, samtidigt som många fattigare länders invånare har ett avtryck som inte ens når hälften av gränsvärdet.
Det innebär att svenskars ekologiska fotavtryck och utsläpp sker på bekostnad av den fattigaste delen av världens befolkning, och inte tvärtom som det ofta hävdas.
Ansvaret för de globala koldioxidutsläppen är starkt koncentrerat till den energiintensiva livsstilen hos västs över- och medelklassbefolkning.
I likhet med hur ekonomisk rikedom är fördelad globalt så står tio procent av jordens befolkning för 50 procent av utsläppen, vilket ökar till hela 70 procent av utsläppen från 20 procent av befolkningen.
Om man inför en utsläppsbegränsning per capita motsvarande en genomsnittlig europeisk medborgare så skulle de globala utsläppen minskas med en tredjedel på bara något år.
Siffrorna är hämtade från Kevin Andersons svar på IPCC-rapporten och ger en helt annorlunda bild än den som presenteras av Kuylenstierna i SR:s Klotet.
Skillnaden mellan de två perspektiven kan beskrivas som den mellan säkra vetenskapliga beräkningar och utopiska framtidsförhoppningar på oprövade teknologier.
Varför förmår inte public service bättre än så här?
Fotnot. Klimatfrågan tas upp i Opinion live den 13 december, 22:00 i SVT1.
