Visa fingret åt polisen, kritisera makten och berättelser om platser de flesta aldrig besökt. Länge har svensk hiphop präglats av hårda texter och förortsskildring: the Latin Kings, Ayo, Feven, Petter och Ken Ring är bara några som kom att dominera den svenska rapscenen under 90- och 00-talet.
Samhällskritiken var en stor del och tilltalade även de som inte kunde relatera till texten. Det fanns – inte alltid, men många gånger – en genomtänkt, analytisk och befogad kritik mot makthavare och samhället i stort.
Det var ofta genomarbetade och genuina texter med ett seriöst budskap och som kanske till och med bidrog till en förändring. När Timbuktu skrev ”Ett brev” i rapform dröjde det inte länge innan självaste statsminister Persson hörde den och skrev ett svar.
När Ken Ring, på Vattenfestivalen år 1999, uppmanade publiken att storma slottet och våldta prinsessan Madeleine passerade han helt klart en röd linje. Kritiken var massiv och uppmaningen fick konsekvenser. Men det var då det.
Idag är det helt annorlunda; vi ser en häpnadsväckande toleransförskjutning och eskalering inom den svenska rapmusiken.
Den digitala utvecklingen och plattformar såsom YouTube och Spotify har förändrat svensk hiphop i grunden, strukturellt men framförallt innehållsmässigt. Den nya skolans rappare är oberoende och når tusentals lyssnare utan ett skivbolag eller PR-team.
Framgång, kändisskap och pengar har aldrig varit mer lättillgängligt och texterna har aldrig varit så vulgära. I skuggan av bilbränder, mord på öppen gata och mäns våld mot kvinnor pågår en febril kamp om vem som toppar Spotifylistorna. Samtidigt lyser debatten om texternas innehåll och budskap med sin frånvaro, likaså lyser samhällets reaktioner och ifrågasättande.
Vad är det den unga generationen spelar i hörlurarna dagligen? Vad är budskapet och vad gör det med den enskilde individen?
Många rappare hävdar att de med sina texter bara skildrar livet i förorten och den verkligheten de lever i. Till en viss del är detta sant. Utanförskapet och segregationen är ett angeläget problem som kräver politiska lösningar.
Dock hävdar jag att den förortsrelaterade gangster-rapen bidrar till ökad kriminalitet och destruktivitet samtidigt som den tenderar att motivera unga killar med riskfaktorer att ta steget in i den kriminella världen. Låttexterna handlar allt som oftast om vapen, narkotika, våld och grov sexism.
I musikvideorna poseras det med knark, vapen och skyddsvästar. Det är musik som romantiserar gängkriminalitet och konsumeras av främst unga killar som ser dessa artister som förebilder.
Om man som rappare för 20 år sedan riskerade att hamna utanför och svartlistas av evenemangsbolag blir man idag inbjuden till talkshows och Musikhjälpen. Har man tur får man spendera ett antal minuter med Malou von Sivers och berätta om livet som kändis.
Apropå det, Malou och Anders har ingenting att be om ursäkt för efter den uppmärksammade intervjun med rapparen Alex (Greekazo reds.anm) i Efter tio. Alex gick efter intervjun ut och beklagade sig över att han inte fick prata om sin musik. Det var dock precis det han fick göra, då frågorna handlade just om hans texter.
Vi har en situation där skjutningar och sprängdåd är så vanligt att det inte längre förvånar. Samtidigt har vi unga förebilder som förhärligar livet som yrkeskriminell och en genre som kidnappats av unga artister som tjänar enorma pengar på många gånger avskyvärda verser.
Det är inte tal om lagstiftning som oftast presenteras som en lösning på ett problem. Vad jag efterfrågar är ansvar och ett uppvaknande från både artister och ansvariga för stora musikplattformar – men även samhället i stort.
Förortsrapparna måste inse att de på något vis är makthavare och att deras musik är maktutövning, i bemärkelsen att de kan förändra och påverka beteenden och attityder.
Förortsrapparna måste inse att de är makthavare och att deras musik är maktutövning!
