Vid det här laget är det nog få som missat Malou Von Sivers kritiserade intervju med rapparen Greekazo som nyligen ägt rum.

Det finns ingen nåd när komikern Filip Dikmen lägger upp en sketch för att ventilera starka känslor om “hur media behandlar svenska rappare VS. rappare med invandrarbakgrund”, som i skrivandets stund har över 230 000 visningar.

Twitter har skämtat om detta flitigt och någon har till och med bytt sitt twitternamn till “malou is canceled”.

Det finns ingen nåd när Madeleine Eliza först spelar upp ett klipp ur Malous intervju med rapparen Einár, tillsammans med sin mamma, följt av ett klipp med Greekazo, där både Malou och Anders “Arga Snickaren” Öfvergård gång på gång avbryter den 18-åriga rapparen, som aldrig får tala till punkt.

Där sitter hon, Malou, i sin rosa klänning från MaxJenny och ifrågasätter en ung man från förorten, försöker sätta honom på plats, agerar översittare och begär att han ska stå till svars för stora samhällsproblem som gängvåld, kriminalitet och droger.

Där sitter den unge rapparen, ler försiktigt och nervöst och jag kan knappt se klart på klippet. Det formas knutar i min mage. Detta är vuxenmobbning i nationell tv, för hela Sverige att se.

Tonaliteten mellan Einár och och den med Greekazo, är i särklass den mest kristallklara skillnaden på hur annorlunda du behandlas av samhället, beroende på var du eller dina föräldrar kommer ifrån, hur du ser ut, om du har förortsdialekt och/eller vilken gatuadress du bor på.

Att det sker så öppet i svensk media, som när Jessica Almenäs i träningspodden uttrycker att Husby är ett stökigt område med ouppfostrade flickor, ber sedan om ursäkt och kallar det “skämtsamt”, är också en form av bekräftelse av att det i det stora hela verkar vara accepterat att dela upp samhället mellan “vi och dem”.

Vi är väluppfostrade i Kungsholmen, de är ouppfostrade i Husby.

Vi rappar om samhället och kallar det konst. De romantiserar droger och gängkriminalitet.

Vi vidareutbildar oss, de ska vara tacksamma att utbildning är gratis i Sverige. Listan kan göras lång. Det är den ofrivilliga särbehandlingen man får när man inte heter Jessica och är uppväxt på Kungsholmen. Eller Einár vars mamma vunnit en guldbagge.

Under hösten har mätningar gjort Sverigedemokraterna till ”Sveriges största parti”.

Frågan är vem som öppet skulle säga att de röstat på SD. Vilka skulle, exempelvis i Stockholm, springa runt och stoltsera med en brosch i form av en blåsippa på sina Moncler jackor? 

Det finns ett stort behov av att sätta människor i fack, oavsett om de passar in där eller inte. Med en svensk far och en utländsk mor har det visat sig, kanske lite extra mycket, för mig.

Den finns överallt, även i min vardag. Den finns, i varje “var kommer du egentligen ifrån?”, på jobbintervjuer, när man svarar “jag är från Sverige”.

I varje “ slumpmässig kontroll” på svenska flygplatser. I varje “gud vad bra svenska du pratar, hur kommer det sig?” under läkarbesök och även i varje “vilket fint svenskt efternamn du har!

Hur länge har du varit gift? från nyfikna universitetslärare. Den existerar i varje vän som bytt ut några bokstäver i sina efternamn, för en större chans klättra vidare i karriären.

Det är den där känslan vissa av oss går runt och bär på varje dag, men inte riktigt kan sätta fingret på.

Det är inte förrän nu, i samband med Malous senaste intervjuer, som den institutionella diskrimineringen på något sätt förkroppsligas.

Hyckleriet är ofattbart, men ständigt närvarande.