Media rapporterar ibland om att Venezuela befinner sig i en djup ekonomisk kris, men i Sverige hör vi inte alls mycket om hur allvarlig den här situationen är.
Den venezuelanska krisen kan betraktas som ett av de allvarligaste fallen av en kollapsande medelinkomstnation i modern historia.
Oljeproduktionen har minskats rejält på senare år och sedan i fjol lider landet av hyperinflation, vilket ligger på 46 305 procent årligen. Regeringen har förlorat kontrollen över sin penningpolitik och den nationella valutan (bolivar) har blivit i stort sett irrelevant med katastrofala effekter för befolkningen som ser att deras inkomst förlorar värde nästan omedelbart.
En månadslön, som ligger på 5,5 miljoner bolivares, motsvarar 1,5 dollar. Pengarna räcker knappt till 30 ägg som kostar runt 5 miljoner bolivares.
Internationella organisationer såsom Human Rights har rapporterat hunger och kollaps inom hälsosektorn i landet. Enligt en undersökning som utförts av tre oberoende universitet i Venezuela, förlorade venezuelanerna i genomsnitt 11 kilo under 2017. Bristen på mat och medicin har tagit många liv och orsakat en flyktingkris i grannländerna.
Mer än två miljoner personer har lämnat landet de senaste tolv månaderna, enligt senaste mätningarna. Endast i Peru och Chile har antalet venezuelanska flyktingar ökat med 1000 procent under de senaste fyra åren.
Denna enorma omfattning av utvandring är jämförbar med syriernas flöde till Västeuropa under 2015. Att den venezuelanska kollapsen inte är resultat av en naturlig katastrof eller en krigskonflikt gör den inte mindre blodig, och enligt CARITAS är det inte mindre skadligt.
Således, hunger, brist på läkemedel, förtryck och hyperinflation ger inte mycket hopp till befolkningen för att se ett slut på denna kris.
Den venezuelanska tragedin är resultatet av en systematisk implementering av en modell för social dominans som har förstört hela produktionssystemet i landet.
Vägran att ta emot många erbjudanden om internationellt humanitärt bistånd är ett tydligt tecken på att regimens politiska prioriteringar har kommit att dominera över de mest grundläggande mänskliga rättigheterna – inklusive rätten till liv.
Således, hunger, brist på läkemedel, förtryck och hyperinflation ger inte mycket hopp till befolkningen för att se ett slut på denna kris.
Vad kan man göra för att komma ur krisen?
Landet måste göra sig av med Nicolás Madouros diktatoriska regim som har förstört landets ekonomi och skapat ett system som fördelar landets alltmer mindre resurser bland en korrupt elit.
Dess riktlinjer syftar inte till att lösa problemen för venezuelanerna, men istället att upprätthålla den korrupta och förödande eliten vid makten. Samma elit som har anklagats för att delta i internationell smuggling och narkotikahandel.
Utöver insatserna för regimens avgång, behöver landet internationell hjälp för att ta sig ur det ekonomiska och humanitära sammanbrottet.
Den sydamerikanska nationen kommer att behöva internationell support, både genom donationer för att möta nödsituationen och finansiellt stöd som är avsett för denna typ av kris.
Båda mekanismerna måste medföljas av en omfattande omstrukturering av statsskulden som överstiger 200 procent av BNP och 600 procent av exporten.
Dessutom, krävs det ett reformprogram som återställer marknadsmekanismer och statens kapacitet att ta ansvar för socialpolitiken vilket är avgörande för att undvika en ännu större humanitär katastrof.
