Denna sommar har jag levt halva mitt liv som man och andra halvan som kvinna, 24 år i varje roll.

Men egentligen var jag aldrig, och fungerade heller aldrig, som en man. Jag ser det som att jag spelade en roll jag aldrig sökt.

Den sommaren, 1994, hade jag också gått halva juristutbildningen i Uppsala och kom tillbaka efter sommaren med nytt namn för att läsa färdigt. Att vara transperson då och 24 år senare är en hissnande skillnad. Det har hänt mycket.

Då var det mer en sensation med motsvarande skam, skvaller, hemlighetsmakeri och rädsla. Många visste inte ens att det fanns sådana som jag.

Numera kliver transpersoner i alla åldrar fram. På många grund- och gymnasieskolor finns idag flera öppna transpersoner. Många unga vågar idag berätta öppet om sin identitet tidigt, och de vill ha hjälp.

Det är nog den tydligaste och största förändringen.

Vi talar om det idag med mindre skam och de flesta söker stöd och vård tidigt. Unga idag accepterar inte att må dåligt eller att vänta. Vi har lärt dem att tidigt säga ifrån, sätta gränser för att få sin rätt och ta plats.

Mänskliga rättigheter och Barnkonventionen ska vara självklarheter. Unga transpersoner har med andra ord rätt att inte behöva må dåligt.

När jag var ung så låg fokus knappast på hur jag mådde, det var det inte riktigt någon som frågade. Mådde jag dåligt så var jag svag.

Jag sökte vård för att få något gjort, ett nytt namn, hormoner och kirurgi. Transproblematiken skulle mer raderas med vård. 

Som ordförande i föreningen Mind, som bland annat driver Självmordslinjen, ser jag att en av de grupper med högst risk för suicid är just transpersoner.

I ärlighetens namn, när jag nu tittar tillbaka på min ungdom är det inte konstigt att man kan bli kantstött och medtagen i att leva med en transproblematik.

Mycket har gått framåt, men trots detta kan jag konstatera att sedan jag fick hjälp för 24 år sedan är väntetiderna numera uppåt ett år för de som fått remiss för att få hjälp av hälso- och sjukvården. Själv behövde jag 1994 bara vänta några månader på att möta en specialist inom vården.

Logiskt, samhällsekonomiskt, suicidpreventivt och känslomässigt skulle det vara effektivt att satsa på snabb och stödjande hjälp för denna grupp individer.

Det är inte mängden transpersoner som är fel, det är stödet och vården som inte räcker till.

Transpersoner har alltid funnits, kommer alltid att finnas och vi skäms inte längre. Vi är det nya normala.

Att korta väntetider samt bygga upp skydds- och stödfunktioner under hela processen är en lågt hängande frukt att plockas för att förändra suicidstatistiken.

Jag föreläste på psykiatrikongress i våras och en läkare i publiken som arbetade på en mindre ort berättade att han vägrade skriva en remiss för transutredning hos en specialist. Varför? Jo, för att patienten var deprimerad.

Jag undrade förstummat, varför inte skriva en remiss och arbeta med depressionen samtidigt, lokalt? Som om man inte kunde avhjälpa tandvärk och cancer på samma gång?

Att depressionen i detta fall delvis kunde bero på att personen levde ett liv som transperson utan att få någon hjälp, det hade inte fallit läkaren in. Jag fick nästan känslan av att det fanns en uppfattning om att man kunde bli trans av depression, stress eller låg ålder.

Ett annat problem är att på flera håll i landet upphör mycket stöd lokalt så fort man fått sin remiss och står i den årslånga kön för påbörjad behandling. Det kan bli väldigt ensamt.

Det finns också dem som aldrig får en remiss.

Halva livet som man och halva som kvinna – och jag kan bara konstatera att det måste bli lite ordning och reda för människor som jag.