Det var tungt den dagen min yngste son berättade att han nog var homosexuell. Den oro jag genast kände för honom drabbade mig som ett knytnävsslag i magen.
Hur svårt skulle inte livet bli för honom nu?
Jag tänkte på folks fördomar, diskriminering och så tänkte jag på att i vissa länder är det dödsstraff för homosexualitet.
Eftersom jag också jobbat många år på högstadiet i skolan som lärare och rektor så visste jag att det fortfarande är mycket tufft för många HBTQ-ungdomar.
Just den här dagen var jag inget stort stöd, trots att det var vad jag helst av allt ville vara. Jag var så omtumlad och full av känslor.
Mitt barn som jag älskar över allt annat på jorden önskar jag ett bra liv. Att han ska få vara den fantastiska människa han är. Hur skulle det bli nu?
Jag hade undrat en tid hur allt var för honom i skolan med kompisar. Han verkade mer ensam och jag funderade på om han var lite mobbad. Men han hade ändå ett litet gäng som han var kompis med.
När jag fått veta var jag däremot inte det minsta orolig för hur min eller hans pappas släkt skulle reagera. Jag visste att han var älskad som den människa han var och att alla hade bra värderingar. Jag ringde också runt till alla och berättade och möttes bara av positiva reaktioner.
Till den förälder som får reda på det idag skulle jag ge följande råd:
- Ge ännu mer kärlek till ditt barn, bli det lejon eller den lejoninna som ditt barn behöver.
- Säg alltid ifrån var du än är när människor skämtar eller förlöjligar homosexualitet.
- Ta kontakt med ditt barns skola och ställ krav, följ sedan upp hur det fungerar för ditt barn.
Eftersom jag idag jobbar på en ideell organisation för unga träffar jag många ungdomar i min vardag. Det är sorgligt att se att i Sverige 2018 är HBTQ-ungdomar fortfarande överrepresenterade när det handlar om psykisk ohälsa. De är också mer utsatta för våld.
Skolan måste få stopp på kränkande behandling av barn och ungdomar och borde få större befogenheter att vidta åtgärder.
Dessutom behövs det mer upplysning och utbildning i skolan som helhet.
Ungdomar vill ofta vara som alla andra och det kan vara nog så jobbigt att inte tillhöra normen.
Även vuxna behöver utbildas. Och vi vuxna måste rannsaka oss själva.
Vi borde tänka efter – vilka fördomar har jag?
Hur gör jag när jag pratar med ungdomar?
Utgår jag alltid från att de är heterosexuella och att de upplever sig tillhöra det kön de fötts in i?
Vi vuxna måste stå upp när vi märker att ungdomar exkluderas.
Jag tycker att det är viktigt att gå i Prideparaden, särskilt för oss föräldrar. Att HBTQ-personer fängslas och trakasseras i länder som inte ligger långt bort ifrån oss gör också att det känns extra viktigt för mig just i år.
I Sverige skrämmer nazister bort RFSL från Almedalen, så var och en av oss måste visa vårt stöd nu.
Varje år när jag går i paraden kommer ungdomar fram och kramas och gråter och berättar att de önskar att deras egna föräldrar var där. Det skär i hjärtat varje gång.
Jag vill att alla mina barn ska bemötas med respekt för den de är. Det är tröttsamt att höra andras fördomar och klumpiga kommentarer.
I ett större sammanhang handlar det om att värna vår demokrati. Nu finns det krafter som vill skrämma till tystnad. Så stolta föräldrar och bra vuxna behövs mer än någonsin.
