För en tid sedan listades Greta Thunberg som en av framtidens ledare av magasinet Time, med porträtt på omslaget och allt.

Det är en makalös resa hon har gjort, från ensam skolstrejkare till globalt mediafenomen.

För detta har hon förstås fått utstå en hel del näthat – sådant är ju dagens klimat. Mer ”sansade” kritiker har frågat sig varför vi ska lyssna på ett barn istället för på klimatforskarna.

Men Greta Thunbergs roll i nutidsdramat om klimatförändringarna är inte forskarens, det är sanningssägarens.

Klimatforskarna har länge larmat om att klimatet är på väg att gå käpprätt åt helvete. FN:s klimatpanel IPCC grundades redan 1988 för att förse världen med ett tydligt vetenskapligt perspektiv över det rådande kunskapsläget vad gäller klimatförändring och dess miljömässiga och socioekonomiska påverkan.

Sedan dess har kunskapen blivit allt säkrare och varningarna allt allvarligare. Det råder inte längre någon tvekan om att mänskligheten påverkar klimatet med sina utsläpp av växthusgaser och att detta kommer att få i katastrofala konsekvenser.

Där borde klimatforskarnas huvudroll i dramat egentligen ta slut. Vetenskapen är gjord, konsekvenserna kända, problembeskrivningen klar.

Vilka omställningar vi måste göra för att hantera problemen, vilka beslut som måste fattas för att minimera dem; det är inte frågor för klimatforskare att besvara. Det vore som att be läkare att sätta budget för sjukhus.

Deras kompetens är förstås central, men det är främst annan kompetens som behövs. Det krävs förstås politisk kompetens för att hantera politiska problem.

Detta ser vi dock inte mycket av.

Medan vissa partier prioriterar skattesänkningar prioriterar andra jobben. Många politiker har låst sig vid energislag som varierar för mycket med väder och vind för att kunna ersätta befintliga fossila energislag.

Viljan att sopa framför egen dörr innan man klagar på andra länder gör att de mest kostnadseffektiva åtgärderna får stå tillbaka för dyra projekt vars största nytta är att lätta våra klimatsamveten.

Men framförallt har ansvaret förflyttats, från politiken till det privata.

Ska man tro samtidsdebatten är det varje enskild persons förmåga att sluta flyga, köra mindre och äta mindre kött som kommer att avgöra vårt öde.

Dessa åtgärder är dock en fis i rymden i jämförelse med de effekter politiska beslut kan ha.

Vi klarar inte att möta klimatförändringarna som en samling individer, det är storskaliga politiska initiativ som krävs, om energislag, skatteväxling och internationellt bistånd. Istället får vi signalpolitik.

Det är här Greta Thunberg har en så central roll att spela.

Likt barnet i sagan om Kejsarens nya kläder – den enda som vågar påtala att kejsarens kläder faktiskt inte existerar – så ropar Greta Thunberg att politikernas löften är tomma. Situationen är akut – gör något!

Att i den situation vi nu befinner oss i mena att det vore bättre att lyssna på klimatforskarna än Greta Thunberg är därför att helt missförstå rolluppsättningen i detta nutidsdrama.

Det är inte upp till henne att informera oss om klimatvetenskapen, det har klimatforskarna redan gjort – för länge sedan, faktiskt.

Det är inte upp till klimatforskarna att föreslå hur vi politiskt ska hantera problemet, deras kompetens är klimatvetenskap – inte politik.

Det är istället upp till våra politiker att våga gå till val på en långsiktigt hållbar klimatpolitik. Den kompetens de behöver lyssna till är samhällsvetare och humanister.

Av detta ser vi än så länge föga. Lyssna på Greta Thunberg: Makthavarna är nakna.