Stigarna som leder till hot, hat och våld mot judar är flera.

Sedan tidigare har vi den nazistiska väl upptrampade stigen. Den känner de flesta till.

Förintelsen är inte endast en historisk händelse av gigantiska och fasansfulla proportioner. Förintelsen är en pågående process. Förintelsen är ständigt närvarande.

Vi talar och skriver alldeles för lite om Förintelsen. Att minnas den är att levandegöra orsakerna bakom den. Att aldrig glömma är en uppgift för oss alla, inte bara för det judiska folket.

Att INTE tala eller skriva om Förintelsen är att slå undan all mörk sly som täcker den blodiga stig som så många marscherande fötter älskat att marschera fram på.

Vidare finns det slentrianmässiga Israel-hatet som vänstern tagit under sina vingar. I en teoretisk världsbild är det enkelt att utmåla en grupp människor som förövare och en annan grupp människor som offer. Sedan hjälps man åt att med alla krafter statiskt hålla kvar den världsbilden.

Jag har varit en del av vänsterrörelsen och jag bar min Palestina-sjal och fördömde Israel jag också. Men hade jag fakta i frågan? Hade jag verkligen koll på vad jag pratade om då?

Nej. Inte ett dugg.

Först när jag lade undan skygglapparna och med öppna ögon själv började ta reda på fakta så insåg jag att min bild och uppfattning i den här frågan varit reducerad, en vrångbild.

Den här stigen är belyst och öppen. Också svensk media är en del av den här stigen. I stort sett allting som rapporteras om Israel är negativt.

Ibland är okunskapen och föraktet illa dolt, som när Sveriges Radio 2015 frågade Israels dåvarande ambassadör i Sverige, Isaac Bachman:
”Vilket ansvar har judarna själva har för den ökande antisemitismen?”

Det är som att anklaga en våldtagen flicka för att hon bar kort kjol.

Eller som helt nyligen när SVT rapporterade om ”en väldigt stark judisk lobby” i USA.

LÄS MER: SVT Text, onsdag 6 december 2017

Precis under allt solidariskt tal rör sig judehatet som en blodåder av mörker. Jag tror inte det handlar om medveten illvilja eller hat mot judar. Men det handlar om okunskap och många gånger direkt ointresse.

När vi den senaste tiden läser om återkommande attacker mot synagogor och demonstrationer där det skanderas om att mörda judar kan man få intrycket av att detta är något nytt i vårt land.

Men redan 2011 avrådde Simon Wisentahl-centret i Los Angels judar för att överhuvudtaget ens resa och besöka Malmö.

Året efter, 2012,  fick Malmös dåvarande starke man Ilmar Reepalu (S) hård kritik efter att vid upprepade tillfällen uttryckt sig antisemitiskt.

2015 skickade dåvarande president Obama sitt speciella sändebud till just Malmö och han kunde bistert konstatera att judar inte kunde känna sig säkra i Malmö.

Låt oss stanna vid allt detta lite.

Judar kan inte känna sig säkra i Malmö…

Vad säger det om vårt inbillat solidariska, trygga, fungerande och toleranta land?

Den tredje och just nu tydligaste stigen mot förtryck, hot och hat mot den judiska befolkningen härstammar från Mellanöstern.

Den nya rasismen och en stor del av judehatet i Sverige går inte att förstå om man lever kvar i cementerade uppfattningar om offer och förövare.

Det hat som många i Mellanöstern känner mot det judiska folket har både politisk och religiös betingelse. Den måste fördömas på samma kraftfulla sätt som den som läcker ut från nynazistiska organisationer. Det krävs samma beslutsamhet.

Det krävs samma innerliga ambition att adressera förtryckarna och barbariet. Det krävs exakt samma fördömanden.

Solidaritet handlar inte bara om att klistra pappershjärtan på synagogan eller ge en ros till en polis. Solidaritet handlar om att utan skygglappar se vilka det är som hotar, hatar och förföljer.

Också, och kanske särskilt, när hatet kommer från grupper som tidigare felaktigt ansetts som en ”svag” och ”utsatt” grupp själv.

Samtidigt är det med stolthet jag ser med vilken oerhörd beslutsamhet som många människor nu tydligt visar sitt stöd för det judiska folket här i Sverige.

Ni står inte ensamma i detta. Er kamp är också vår.