Den nyblivna moderaten och erfarna debattören Ann Heberlein beskyller två ministrar för att försöka äta en kaka och samtidigt ha den kvar. Kakan i fråga är den svenska flyktingpolitiken och ministrarna är Helen Fritzon (S) och Gustav Fridolin (MP).
Dessa, anser Heberlein, stödjer en demonstration mot regeringens flyktingpolitik genom att möta demonstranterna.
”Det är lika ynkligt som ohederligt som inhumant av Fridolin och Fritzon att, genom sina besök på Medborgarplatsen, ge demonstranterna falska förhoppningar.
”Det är ju regeringens politik de demonstrerar mot”, skriver Heberlein. Heberlein visar inte på något sätt i artikeln att hon är emot de lagar enligt vilka de afghanska ungdomarna fått avslag, tvärtom verkar hon tycka att Stefan Löfven borde ha kommit till Medborgarplatsen för att förklara för dem som demonstrerar mot avslagsbeslut att de fått avslagsbeslut.
Om han inte gör det så kan det bero på att ”han sprungit och gömt sig som en räddhågsen liten pojke”. Sammanfattningsvis. Regeringen är ynklig för att den dels besöker medborgplatsen och dels för att den inte gör det.
Och dessutom gjorde Merkel något fint som fick en flicka att gråta.
En nyckelfras i artikeln är ”Vuxna människor måste ta ansvar för sina beslut. Det gäller även politiker”. Och den borde både författaren och hennes hyllningskör läsa igen. Och igen. För så här är det.
Vi politiker har verklig makt att påverka människors liv. De afghanska ungdomarna har på ett ytterst direkt sätt påverkats av regeringens nya flyktingpolitik.
De har tagit sig över halva världen med förhoppningar som krossats, som i många fall troligen inte var realistiska till att börja med heller, och nu manifesterar de sin besvikelse.
Att som makthavare, beslutsfattare, som ansvarig möta dem som drabbats av beslut man fattat är inte ynkligt. Det är tvärtom raka motsatsen. Politik är sällan svart eller vitt.
Ofta är det val mellan olika nyanser av mörkgrått vi ställs inför. Vi tvingas som konsekvensialister välja det minst dåliga av usla alternativ.
Det är resultaten som räknas och det är ytterst sällan beslut i svåra frågor tillfredsställer allas intressen.
Detta vet jag att även Heberlein anser då hon i en ny och uppmärksammad bok argumenterar för att handlingar utförda med goda intentioner utan tanke på konsekvenserna är banal godhet och då oftast inte goda alls.
Det allra minsta vi kan begära av politiker är att de vågar möta inte bara dem som applåderar deras beslut utan också dem som med ilska, sorg, eller sittstrejker visar att de tycker besluten är fel. Eller att de drabbats.
Eller att de blivit avhysta från den ockuperade industritomt de gjort till sitt hem. Eller att de inte får bygga sin framtid i Sverige så som de drömt om.
Det är inte ynkligt att prata med demonstranter. Det är inte heller ynkligt att visa att man förstår de drabbades frustration och sorg.
Att visa sympati med den drabbade är inte samma som att ställa sig bakom de krav hen ställer. Det är inte ynkligt att försöka förstå hur den andre känner.
Förståelse för andras upplevelser är kärnan i att göra en moralisk bedömning utifrån konsekvenser istället för bara sina egna känslor eller intuitioner. Att lyssna är inte heller att inge falska förhoppningar.
Det vore ynkligt att gömma sig på sitt kontor eller skylla på semester eller något annat.
Fritzon och Fridolin är vuxna människor. De tar ansvar för sina beslut. De visar detta bland annat genom att besöka manifestationen på Medborgplatsen.
