Den pågående demonstrationen i Stockholm väcker såväl starka känslor som ett starkt engagemang. Medias bevakning var inledningsvis massiv, och flera av de unga männen som demonstrerar fick möjlighet att berätta om sin situation och sina krav i både radio, tv och tidningar.
Diverse politiker besöker demonstrationen på Medborgarplatsen för att ge de strejkande afghanerna sitt stöd. Gudrun Schyman från FI har varit där, Vänsterns Rossana Dinamarca likaså, den nytillträdda migrationsministern, socialdemokraten Helene Fritzon samt Miljöpartiets Gustav Fridolin, för att nämna några.
Att Schyman och Dinamarca väljer att solidarisera sig med männen som kräver asyl i Sverige ligger i linje med deras partiers uppfattning, och bör kanske inte förvåna. De agerar i enlighet med sitt samvete, sitt partiprogram och, får man anta, i enlighet med medlemmarnas vilja.
Däremot är jag genuint häpen över både Fritzons och Fridolins agerande. Det är ju faktiskt deras politik som lett till att några hundra personer ockuperar Medborgarplatsen.
Det är ju regeringens politik som de afghanska männen protesterar mot. Man kan inte både ha kakan och äta den.
Vuxna människor måste ta ansvar för sina beslut. Det gäller även politiker.
Det är lika ynkligt som ohederligt som inhumant av Fridolin och Fritzon att, genom sina besök på Medborgarplatsen, ge demonstranterna falska förhoppningar.
Flera av männen har fått sina ansökningar om asyl behandlade. De har fått besked om att de inte har tillräckliga skäl för att stanna i Sverige.
Migrationsverket har fattat beslut, helt i enlighet med politiska riktlinjer och med hänsyn till säkerhetsläget i Afghanistan. Dessa beslut bör respekteras – inte minst av dem som är ansvariga för de riktlinjer Migrationsverket arbetar efter.
På nätet florerar två klipp som jag rekommenderar Fridolin, Fritzon och Löfvén att studera och ta intryck av.
I det ena klippet möter Tysklands förbundskansler Angela Merkel en ung palestinsk flicka. Merkel förklarar, vänligt men bestämt, att politik ibland är både svårt och tufft. Den som inte har asylskäl måste lämna Tyskland. Flickan börjar gråta, men Merkel håller fast vid sitt besked.
I ett annat klipp förklarar Venstres Inger Stöjberg, utlänningsminister i Danmark, hur dansk asyllagstiftning fungerar. Lugnt lyssnar hon på mannen som fått ett avvisningsbeslut och säger som det är – han har helt enkelt inte tillräckliga skäl för att beredas plats i Danmark.
Afghanerna på Medborgarplatsen har inte heller tillräckligt starka skäl för att få asyl eller uppehållstillstånd i Sverige.
Det borde en företrädare för vår regering förklara för dem. Det är varken bekvämt eller behagligt att komma med negativa besked – men en statsminister måste klara av också obehagliga uppgifter.
Den som har makt har också ansvar – och ju mer makt, desto större ansvar.
Klarar Stefan Löfvén av att axla det ansvaret, eller har han sprungit och gömt sig som en räddhågsen liten pojke?
