Historiskt sett har vi i Sverige varit framgångsrika i vårt hivarbete.
Sverige blev det första landet som nådde Världshälsoorganisationens 90-90-90-mål, det vill säga att 90 procent av personerna som har hiv ska vara diagnostiserade, 90 procent ska ha fått behandling och 90 procent ska nå behandlingsmålet icke mätbara virusnivåer i blodet (i Sverige under 20 viruskopior/mL blod).
Allt detta är glädjande, men idag finns det nya utmaningar som möter personer som lever med hiv, framför allt följdsjukdomar efter långvarig hivinfektion eller långvarig behandling mot hiv.
Åldern på personer som lever med hiv i världen är nu i genomsnitt relativt hög jämfört med tidigare, cirka 50 år.
Vi har en växande äldre befolkning även inom denna grupp i Sverige, där 40 procent av dem som har hiv är 50 år eller äldre.
Idag är infektion med hiv en kronisk sjukdom och med den följer livslång medicinering för att hålla sjukdomen under kontroll och den behandlade smittfri.
Men en del av de följdsjukdomar som drabbar personer som lever med hiv är en konsekvens av de läkemedel de regelbundet tar. Till detta kommer den immunaktivering (inflammation) som hivinfektion ger även under behandling.
Också livsstilen påverkar risken att utveckla till exempel hjärt-kärlsjukdom, diabetes, osteoporos (benskörhet), depression och/eller lever- och njursjukdomar. Personer som lever med hiv drabbas i högre utsträckning av dessa än icke hivpositiva personer.
Följdsjukdomarna hos dem som lever med hiv kostar mer per drabbad för samhället än de patienter utan hiv som har samma sjukdomar.
En person som lever med hiv behöver också akutvård oftare än personer utan hiv.
Det finns ett behov av utbildning av sjukvårdspersonal för att möta dessa utmaningar. I studien ”Att leva med hiv i Sverige – En studie om livskvalitet hos personer som lever med hiv” (2015) framkom att 20 procent av deltagarna uppgav att de under de senaste sex månaderna hade blivit dåligt bemötta i vården på grund av sin hivinfektion, främst inom öppenvården.
Personalen inom både primärvård och slutenvård behöver utbildas för att bemöta personer som lever med hiv som vilka patienter som helst.
Då tidig diagnos och behandling är av kritisk betydelse för en hivinfekterad persons framtida hälsa, måste både allmänheten och sjukvården bli bättre på att förstå vikten av hivtester än idag. Detta gäller särskilt sjukvårdspersonal som möter personer med symtom som kan tyda på hiv, men också dem som inte har några symtom men som ändå vill testa sig. Dessutom är det framförallt de som inte känner till att de har hiv som för viruset vidare.
Regeringen har gett Folkhälsomyndigheten i uppdrag att uppdatera den nationella strategin mot hiv/aids.
Vår förhoppning i Riksförbundet Noaks Ark är att Folkhälsomyndigheten uppmärksammar de problem som vi här pekar på för att öka möjligheten till ett hälsosamt åldrande även för personer som lever med hiv.
