En grupp aktivister har gått ihop och startat en kampanj för de afghaner som sökt asyl som minderåriga. Den kallar sig #vistårinteut. Många andra, däribland partiledare har också uttalat sig för att afghanerna ska få stanna i Sverige.
Vi – i människorättsorganisationen ADFA – står inte heller ut.
Vi står inte ut med att många kristna irakier (och andra ursprungsbefolkningar) gömmer sig i Sverige för att de har fått avslag på sina asylansökningar i alla instanser. I vissa fall har de levt som papperslösa i ett decennium. Då ska vi betänka att Europaparlamentet, den amerikanska kongressen och det brittiska parlamentet är bland dem som erkänt att det pågår ett folkmord mot just kristna assyrier/syrianer/kaldéer och andra minoriteter i Irak. Det vore bra om de som kämpar för afghanerna också gör det för de som är utsatta för ett folkmord.
Den 5 november 2010 skrev jag ett mejl till ledningen på Sveriges Radio, jag skrev att journalistiken inte längre räckte till, att jag måste börja agera mer direkt för denna folkgrupp och andra kristna som Sverige tvångsutvisade till Irak. Om man jobbar på public service ska man nämligen vara opartisk.
Tre år tidigare, den 13 mars 2007, skrev jag i branschtidningen Journalisten artikeln ”Kristna irakier flyr undan folkmord”. Jag avslutade artikeln:
Enligt FNs flyktingorgan UNHCR är en tredjedel av alla irakiska flyktingar i Syrien, Turkiet och Jordanien kristna. För två år sedan sades det att tre procent av Iraks befolkning är kristen. Om tre av hundra är kristna och trettio av hundra av dem är på flykt, vad innebär det?
Men rapporteringen om deras situation I Irak fortsatte att vara bristfällig. Här i Sverige var det samtidigt många människor som behövde hjälp, över tvåtusen asylsökande hade fått avslag. Vi var få i aktionsgruppen. Det var tre präster och en diakon från svenska kyrkan samt representanter för de orientaliska kyrkorna, några aktivister och fem jurister som hjälpte till med överklaganden av avslagsbeslut. Vi ordnade bostad, sjukvård och annat som dessa människor var i akut behov av. Många av dem var traumatiserade efter att ha bevittnat att anhöriga fått huvudet avskuret av islamister eller efter ha sett hela sin familj mejas ned av terroristernas k-pistar. Andra hade varit i kyrkor som sprängts i bitar. Åtminstone 15 hade dessutom kidnappats och torterats innan deras släktingar och bekanta betalat höga lösensummor för att få dem fria. Kidnappningar, våldtäkter och rena massakrer hade hört till deras vardag.
De flesta politiker som vi försökte få engagerade gav oss kalla handen. Dessutom fick vi rådet att själva också vara försiktiga, att vi skulle kunna komma att anklagas för att vara islamofober.
Bildt var utrikesminister och Billström migrationsminister, de hade slutit ett avtal med Irak, det sades att den irakiska regeringen hade gått med på att ta emot tvångsutvisade irakier. När jag ringde Iraks migrationsminister ställde han sig mycket negativ till den svenska regeringens påstående, han sade att de inte ville ta emot någon som med tvång utvisats från Sverige. Irak kunde inte skydda dem.
Nu höjs många röster för en annan grupp asylsökande. Jag tänker inte ta ställning i frågan om huruvida afghanerna ska få amnesti eller inte. Afghanistan är på många sätt ett helvete. Många av afghanerna kommer dessutom från Iran. Det är en enda röra, i många fall har de också ljugit om sin ålder. Men det behöver inte betyda att de inte behöver skydd. Jag känner dessutom ett antal av afghanerna, de tillhör en förföljd minoritet som heter hazarer. En del av den har skyddsskäl enligt utlänningslagen, något också de kristna från Irak har.
Min förhoppning är att de som kämpar för att afghanerna ska få stanna i Sverige också tar upp kampen för kristna och andra folkgrupper så som yezidier från Irak. Partiledare som väljer att kämpa för en folkgrupp och väljer bort en annan som är minst och kanske till och med mer utsatt faller i trovärdighet.
