Då och då har dåliga arbetsvillkor för burmesiska gästarbetare i turistindustrin i Thailand diskuterats, liksom frågan om man ska turista i diktaturer.

Men den stora massan turister har faktiskt struntat blankt i den debatten och rest ändå, utan att drabbas av moralpanik.

Nu ifrågasätts resandet på flera plan. Framförallt handlar det om flygets påverkan på klimatet.

Åh, vad den här debatten är efterlängtad.

För medan vi slumrade har Europas tågbolag nedmonterat det internationella tågresandet, samtidigt som våra politiker avreglerat flyget.

Resultatet är välkänt. För 30 år sedan fanns direktnattåg från Sverige till flera storstäder på kontinenten och du kunde köpa tågbiljett till Paris i biljettluckan på vilken svensk järnvägsstation som helst.

Idag måste du vara reseexpert för att komma över en biljett till London. Dessutom är tågbiljetten upp till fem gånger så dyr som flygbiljetten, som tack vare skattebefrielse och ett globalt bokningssystem är lika billig som den är busenkel att införskaffa.

Men jag stör mig på påståendena om att flygandet är något som framförallt en välbärgad västerländsk medelklass sysslar med.

Ofta exemplifierar man med flygresan till Thailand, som ger mycket lika utsläpp per capita som en genomsnittlig personbil gör på ett helt år. Men problemet är ju så mycket större.

I år gör världens befolkning 1,3 miljarder utlandsresor, enligt FN:s Världsturistorganisation UNWTO. Alla dessa resor sker förstås inte med flyg, men en förkrossande majoritet av dem gör det.

Dagens flygresenärer kommer från alla samhällsskikt. Även relativt fattiga människor flyger idag, särskilt i jätteländer som Indien, Kina, Brasilien, Ryssland och USA.

Har man trängts med flygpassagerare framför lågprisbolagens incheckningsdiskar i Peking, Calcutta och Jakarta inser man att de som för bara ett decennium sedan tog bussen eller tåget idag flyger.

Att människan reser och kommer att fortsätta att göra det är inget vi kan göra något åt, om vi inte i ultranationalistisk anda ska bomma igen alla gränser.

Att förflytta sig bortom horisonten är en nedärvd drift, ett kollektivt urminne.

Resebegäret är universellt. Resandet är en mänsklig egenskap. Oavsett om skälet är nyfikenhet, äventyrslust, rekreation eller jobbsökande.

Det enda vi med rimliga medel kan påverka är hur vi reser.

Men ska vi då inte känna någon ”skuld” när vi vidlyftigt flyger kors och tvärs?

Våra skuldkänslor kan kanske bli räddningen för klimatet, som psykologen Jonas Mosskin nyligen skrev i Dagens Nyheter.

Jo, det kan nog funka när det gäller en välbärgad medelklass.

Och varför stanna vid flygandet? Skulden får gärna drabba också dem som ständigt väljer bilen före andra transportmedel, trots att de bor i städer med hyfsad kollektivtrafik.

Globalt sett står bilismen ändå för mer klimatpåverkande utsläpp än flyget.

För verklig förändring måste vi ändra på systemen, snarare än att skapa individuell skuld. Det är bara politikerna som kan förbjuda bilbensinmotorn och börja beskatta flyget, utöka samarbetet över gränserna och bygga nya järnvägar.

Mest akut för att stävja flygande på distanser där tåget kan utmana (typ från Sverige till Tyskland, Beneluxländerna, norra Frankrike och Italien) är inte att bygga höghastighetståg, utan att underlätta för tågbolagen att skapa ett alleuropeiskt – helst globalt – bokningssystem, liknande det som finns för flyget.

Jag lovar, kan du med några få knapptryckningar själv boka en tågbiljett hela vägen Stockholm–Paris eller Göteborg–Rom, och om priset är rimligt, då kommer flygresandet att börja minska.

Men handlar det bara om miljön?

Konsumtionsforskaren Sofia Ulver går ett steg längre i sin kritik av vår resiver. Hon menar att resan blivit medelklassens nya statuspryl och att det är ett nyliberalt uttryck för ”självmaximering, högprestation, hyperautonomi, autenticitetsvurmeri … ”.

Hon exemplifierar med en särdeles narcissistisk liten grupp extremresenärer som ”hyr in sherpor och specialfordon och gör farliga bergsklättringar och åker free ride-skidor med hopp från helikopter”.

Vissa resenärer är förstås mindre utåtriktade och nyfikna än andra.

En del nöjer sig med att på en ny plats i världen fråga ”Vad kan jag göra här (kanske surfa, snorkla eller rida)?”

Medan andra snarare frågar ”Vad gör ni här (vad jobbar ni med, hur ser ert vardagsliv ut, vad tänker ni på)?”

För turismkritiker som Sofia Ulver är det förstås lättare att skjuta skarpt på den första lilla egoistiska kategorin än den andra stora och något mer empatiska och nyfikna.

Jag är övertygad om att ju mer vi reser, desto mer kan vi bidra med nya perspektiv på våra egna konsumtionsvanor, särskilt om vi rest i fattigare länder i Asien, Afrika eller Sydamerika.

Vi kan lära oss att våra normativa övertygelser inte är huggna i sten, att det inte är självklart vad som är rätt och fel och vad som är gott och ont.

Och att man faktiskt kan känna gemenskap med människor som man saknar gemensamt språk med.

Ifrågasätt dina flygvanor, men kasta inte ut barnet med badvattnet! Res mer, men flyg mindre!