Hur ska vi ha råd med sjukvården i framtiden? Det frågar sig Timbro i en rapport som argumenterar för att Sverige bör privatisera vårdens finansiering.
Resonemanget bygger på ekonomen William Baumols så kallade kostnadssjuka, som enligt Timbro innebär att ”den offentliga sektorns välfärdstjänster blir relativt sett dyrare att producera över tid jämfört med den övriga ekonomin, det vill säga privat sektor.”
Timbros vantolkning av Baumols teori är så grov att man kan undra om den avsiktlig.
Men förklaringen kan också vara att rapportförfattarna Nima Sanandaji och Gabriel Heller-Sahlgren aldrig har läst en rad av honom. Om de hade gjort det skulle de förstå att kostnadssjukan inte har ett dugg med offentligt eller privat att göra.
Vad Baumol menar är att det är svårare att effektivisera produktionen av tjänster än av varor, och att kvaliteten kan bli lidande när man ändå försöker.
Som konsumenter bryr vi oss inte om att det går allt fortare att producera en bil. Tjänster, däremot, handlar ofta om mänsklig kontakt mellan den som producerar och den som konsumerar.
Kvaliteten på ett läkarbesök försämras av att kortas till fem minuter oavsett om det är en privat eller en offentlig mottagning.
Det spelar alltså ingen roll om tjänsterna är offentliga eller privata, och Baumol slår därför fast att ”Privatisering är inget botemedel mot kostnadssjukan”.
Samtidigt är kostnadssjukan ett naturligt – ja, friskt! – inslag i varje samhälle som växer.
Baumol ägnade mycket kraft åt att förklara varför rikare länder lägger en allt större andel av sina resurser på sjukvård, och en ännu större andel ju rikare de blir i framtiden.
Baumol poängterade att forskare måste kunna förklara för politiker och journalister att sjukvårdsbudgetarna därför måste ökas, absolut inte sänkas, över tid.
Kostnadssjukan är oundviklig men det går att dämpa effekterna av den, exempelvis genom ny teknik (i digitaliseringen finns enorma möjligheter för sjukvården).
Kostnadssjukan är ett tecken på utveckling och det är därför en ynnest att drabbas av den. Enda sättet att bota kostnadssjukan är att sluta utvecklas som samhälle.
Sverige blir rikare och rikare. Utifrån Baumols kostnadssjuka betyder det att vi kan fortsätta konsumera mer varor än någonsin trots att vi lägger allt större andel resurser på tjänster, precis som det alltid har varit.
För Baumol var detta självklart men också ett problem ur miljösynpunkt.
Timbro vill privatisera vården av ideologiska skäl. Som exempel tas lustigt nog Nederländerna som har olika typer av vinstförbud för sjukhus och försäkringsbolag – vill Timbro förbjuda vinster i välfärden?
Många förvanskningar eller missuppfattningar blir det.
Oavsett vilket görs våld på Baumol för att få fram ett budskap om privatisering som ekonomisk nödvändighet. I själva verket är det förstås politik det handlar om.
