Under de senaste veckorna har opinionen kring IS-resenärernas barn förändrats drastiskt.
Från att ha varit en fråga OM Sverige ska ta tillbaka dessa, som de kallats, potentiella säkerhetshot, till att istället handla om HUR Sverige bäst ska hantera dessa krigets och extremismens offer.
Med information ifrån Säpo om att majoriteten av de uppskattningsvis 60-80 barn med svensk anknytning som beräknas finnas i läger som Al Hol och Camp Roj i nordöstra Syrien är under elva år gamla, är en förändrad syn på ”IS-barnen” både berättigad och viktig för att finna vägar till konkret handling.
Vid sidan av kritik mot att regeringen ingenting gör för att barnen ska tas hem, har arbetet med att finna lagligt stöd för att göra detta pågått. Arbetet för att en del barn ska tas hem och tas om hand i Sverige har inletts.
Utrikesdepartementet, Säkerhetspolisen, landstingen och socialtjänsterna runt om i landet kan nu börja utvärdera de verktygslådor som finns och undersöka vilka de bästa alternativen är för att hantera situationen.
Först ska barnen hem på ett rättsäkert sätt där identitet, medborgarskap och vårdnadshavare kan fastställas, sedan ska de hanteras och behandlas utifrån individuella behov.
Ansvaret för placering, hantering och behandling kommer att till största del hamna hos kommunerna.
Vi deltog under onsdagen på CVE:s (Center mot våldbejakande extremism) kunskapsdag för de 40 kommuner som kan komma att hantera återvändare och deras barn.
Inrikesminister Mikael Damberg öppnade dagen med att konstatera att det är svårt att navigera i sällan förekommande frågor.
Vi önskar tillägga att detta inte bara är en sällan förekommande, utan också ytterst komplex fråga som påkallat starka emotionella utspel och väckt rädsla hos allmänheten som understundom påkallat mer okonventionella lagstridiga åtgärder.
Från Segerstedtinstitutets sida har vi sedan tidigare uppmanat till att hålla huvudet kallt av just dessa skäl.
Vad gäller barnens omhändertagande och omsorg är rådande lagstiftning adekvat och tillräcklig, de behandlande och psykiatriska verktyg som används på exempelvis barn med krigstrauma är applicerbara och de barnrättsliga principerna centrala för en lyckad återintegration och på sikt ett bra liv för de berörda barnen.
Idag gör Säkerhetspolisen orosanmälningar, i förberedande syfte, till socialtjänsten i kommuner som potentiellt kan komma att ta emot barn från Syrien.
Detta är ett exempel på är en konkret, framkomlig och laglig väg att förbereda kommuner att ta emot de berörda barnen. Det som nu krävs är att kommuner utöver denna information också får tillgång till resurser för att möta de krav som finns på att de ska agera.
Tillgången till forskning om återvändares barn är begränsad. Däremot vet vi en del om barn som ensamma eller tillsammans med sina familjer tvingats fly undan krig och konflikter, om barn som deltagit i krig och utfört våldshandlingar.
Det vi sammanfattande kan säga är att psykisk ohälsa och posttraumatiska stressyndrom är vanligt förekommande hos barn med sådana erfarenheter.
Traumatiserande erfarenhet behöver inte innebära livslångt lidande eller att barn på något vis får anses vara förlorade eller evigt skadade.
Men det krävs traumamedveten omsorg och en trygg vardag med fasta rutiner i en vardaglig miljö likt den skola och förskola kan erbjuda.
Det är därför av betydelse att skola, socialtjänst och sjukvård får mandat, resurser men framförallt samhällets förtroende att hantera barnen vid ankomst utifrån ett omsorgsperspektiv och inte ett säkerhetsperspektiv. Utan sådana insatser och resurser riskerar vi att åsamka barnen ytterligare trauman.
Många juridiska, praktiska och moraliska frågor återstår att besvara i denna komplexa situation.
Individuella bedömningar och uppföljningar med utgångspunkt i barnets bästa samt tillit men också stärkta resurser till samhällets omsorgsprofessioner kommer hjälpa till att besvara några av dessa.
Fotnot: IS-barnen diskuterades i Opinion live den 25 april. Se programmet i SVT Play.
