Den svenska muslimska aktivisten Amanj Aziz menar på nätforumet Nyans muslim att muslimer i Sverige förnekas politiska subjektspositioner andra än de som extremist eller som moderat muslim.
De muslimer som stryker den rådande maktordningens problemformuleringar medhårs utropas till moderata, bereds plattformar och förklaras vara sanna representanter.
Muslimer som är kritiska mot Sveriges och andra västländers koloniala krig i den muslimska världen och ser sig själva som en del av en förtryckt, rasifierad minoritet klassas däremot som extremister vars rätt att komma till tals ifrågasätts.
Den här ordningen upprätthålls av ett maskineri av tankesmedjor, ledarskribenter, politiker, nätrasister och moderata muslimer med ett slags polisiär funktion som aktiveras när fel muslimer kommer till tals.
När det blev känt att regissören America Vera-Zavala sätter upp performancet Muslim ban på Dramaten, med rapparen Carlito och Amanj Aziz i huvudrollerna, satte detta maskineri igång för fullt för att stoppa Dramatens brott mot ordningen.
Aziz har nämligen en historia av att ta stridbara positioner till försvar för muslimers rättigheter vilket gör honom till en extremist som inte ska ges plattformar.
Timbro tog täten i angreppet genom skribenten Sofie Löwenmark som på deras nättidning Smedjan, 18 oktober 2017, slog fast att Aziz aldrig själv uttalat sig extremistiskt men att han ändå är en extremist och att Dramaten gör muslimer en otjänst när de låter honom komma till tals.
Utspelet blev startskottet till en kritikstorm mot Dramaten med den tänkta konsekvensen att pjäsen skulle stoppas eller Aziz bytas ut.
Det misslyckades emellertid då Dramaten står fast vid produktionen och alltså inte blinkade inför försöket att strypa den konstnärliga friheten från sådana som annars är så ivriga att åberopa den till försvar för rasistiska karikatyrer och rondellhundar.
När den initiala attacken misslyckats enrollerades istället de moderata muslimerna. In kliver Nalin Pekgul som på Expressen kultur uppmanar Dramaten att inte låta Aziz framträda på deras scen eftersom det skulle såra tusentals svenska muslimer med erfarenheter av islamofobi att bli företrädda av en extremist.
Pekgul är ett eko av Löwenmark och det är slående att samma debattörer som annars är så snara med att underkänna idén att en individ kan tala för ett kollektiv – vad de kallar identitetspolitik – i det här fallet skriker efter en annan, sannare representant för svenska muslimer än Aziz.
Värt att poängtera här är att Dramaten aldrig gått ut med att Aziz ska tala för något annat än sin egen erfarenhet.
En annan ofta synlig debattör i dessa sammanhang är Imam Khasif Virk, som beskriver sig själv som en liberal muslim.
Han skriver på GP-Debatt att han hoppas ”att alla slags muslimer tar plats i det offentliga samtalet”, men landar i den konträra slutsatsen att detta inte ska gälla för Amanj Aziz. Dramatens val av honom riskerar nämligen att spä på fördomarna mot muslimer.
Det är svårt att inte läsa mellan raderna att Virk anser att han själv är en bättre representant för svenska muslimer och alltså hade gjort sig bättre i rollen.
Amanj Aziz är något så obehagligt som en muslim som tar utrymme i det offentliga samtalet utan att lägga sig platt inför den rådande maktordningen eller göra sig själv irrelevant genom att hävda den sortens extrema ståndpunkter som hans kritiker vill associera honom med. Han är just den typen av muslim som de polisiära insatserna är till för.
Man kan förundra sig över att så mycket bläck förspills på en iscensatt föreläsning som ska visas fyra gånger Dramatens Lilla scen, men då missar man den stora bilden.
Frontalattacken mot Dramaten handlar om på vilka villkor svenska muslimer ska få plats i det offentliga samtalet.
Ska det kunna göras med en självständig muslimsk röst eller är det bara de med godkäntstämpel från Timbro och ledarredaktionerna på SvD, DN, Expressen med flera som vi ska få höras.
Timbro har förstått hur hög insatsen är och agerar därefter Frågan är om svenska muslimer gjort det.
Vi borde allihop gå och se föreställningen.
