När de tolv personer som kritiserar mig i en debattartikel på SVT Opinion påstår att ”Dramaten inte blinkade för försöket att strypa den konstnärliga friheten” är det frågan om ännu en lögn.

Däremot stämmer det att Dramaten övervägde att ställa in pjäsen, alternativt byta ut Amanj Aziz.

Jag känner inte till orsaken till varför Dramaten gick i dessa tankegångar, men utgår från att man på teatern blev tagna på sängen av kritiken och inte kände till Amanj Aziz, som valts för att representera ”den muslimske mannen”.

Jag är varken ”Timbro” eller anställd av Timbro. Min kritiska text om Dramatens planerade föreställning publicerades i Timbros nättidning Smedjan och jag är frilansskribent.

Inte heller har varken jag eller någon på Timbro krävt eller önskat något förbud. Debattörerna borde rikta sin ilska till rätt avsändare, i det här fallet Dramaten.

Vidare påstår skribenterna att efter ”den initiala attacken misslyckades enrollerades de moderata muslimerna”.

Den socialdemokratiska debattören Nalin Pekgul beskrivs som ett eko av mig, men att jag skulle ha ”värvat” Pekgul i eget syfte är ingenting annat än ett fult och medvetet förminskande av henne, och hur var det nu?

Rubriken lyder ”fler muslimska röster måste få höras i offentligheten”.

Imamen Kashif Virk är den tredje person som pekas ut i texten, Virk och Pekgul representerar dessutom skilda inriktningar av religionen.

Debattörernas text är på flera plan ett häpnadsväckande hyckleri. De äter kakan och har den kvar, helt ogenerat, allt efter debattörernas behov.

Jag håller dock till fullo med i textens rubrik, vilket också är något jag vid flera tillfällen har påpekat.

På plattformen ”Nyans Muslim” som debattörerna hänvisar till motsäger dessvärre Amanj Aziz just påståendet i rubriken.

Det är de facto Amanj Aziz som återkommande ifrågasätter andra muslimers rätt att komma till tals.

I till exempel den här texten funderar han över vilka som finansierar så kallade ”husmuslimer”, det vill säga alla muslimer som framför åsikter som inte uppskattas av Aziz och hans allierade.

Aziz efterlyser till och med en kartläggning av dessa muslimer, vilket han påstår har gjorts i ”andra länder”. Enligt honom tycks ”husmuslimerna” inte vara självständiga individer, förmögna att utrycka egna åsikter.

I texten påstås Gefle Dagblad, där ledarskribenten Bawar Ismail kritiserat ”Muslim Ban”, finnas med i ett islamofobiska nätverk tillsammans med bland annat tidskriften Expo och terroristen Anders Behring Breivik. Vanlig nyhetsrapportering om IS terror listar Aziz som islamofobiska i en annan artikel.

Men detta absurda tankegods torde inte vara en nyhet, i synnerhet inte då flera av debattörerna själva skrivit på sajten Nyans Muslim.

Men precis som Bawar Ismail påtalar är debattörerna inte ”vilka som helst”.

Kritiken från mig och flera andra handlar inte om Aziz påstådda försvar av ”muslimers rättigheter”.

Kritiken mot Amanj Aziz gäller enbart de mycket väldokumenterade extremistaktiviteterna och ingenting annat.

Vuxna människor borde inte gömma sig bakom epitetet grupp, utan stå för sina egna förehavanden. Sådant ni också avkräver av andra.

Min slutsats är att debattörerna tillsammans med vännen Amanj Aziz inte alls vill att fler muslimska röster ska få lov att höras.

Det de vill lyssna på är fortsatt bara de egna samstämmiga rösterna.