Om några veckor kan högerradikala partier stärka sitt inflytande över EU, om inte vi som väljare istället lägger våra röster på partier som verkligen kämpar för vanligt folk.

För de högerradikala är inte enbart motståndare till invandrare. De bekämpar även den öppna demokrati som är garanten för att inte bara de privilegierade i samhället ska få styra.

Och dessutom driver SD:s högerradikala systerpartier runt om i Europa en tydlig högerpolitik också när det gäller omfördelning och löntagares rättigheter på arbetsmarknaden. Det visar en färsk rapport från Tankesmedjan Tiden om hur högerradikala nu agerar i EU-länder där de redan har suttit vid eller haft inflytande över regeringsmakten.

I länder som Ungern, Polen, Österrike, Italien och Danmark har högerradikala partier antingen själva tagit makten eller så har de starkt inflytande över regeringspolitiken.

Den som trodde att ett sådant ansvar skulle göra att dessa partier blev mindre radikala misstar sig.

Gemensamt för dessa partier är att de är främlingsfientliga, auktoritära, nationalistiska och radikalkonservativa. Deras idégrund bygger på en verklighetsfrånvänd föreställning om en homogen nationell kulturell identitet som alla i ett land ska dela.

Det är dessutom de själva som definierar vad denna identitet ska bestå av, så det blir oftast starkt traditionella och patriarkala värden som präglar bilden.

Men för oss som arbetarrörelse är det också mycket allvarligt att de högerradikala driver en politisk linje som gynnar kapitalstarka storföretag och försämrar för vanliga löntagare.

I de högerradikalas nationalkonservativa syn på en enhetlig nationell kulturell identitet finns inget utrymme för konflikter mellan löntagar- och arbetsgivarintressena. Den grundläggande höger-vänsterkonflikten undertrycks därför, men genomgående på ett sätt som gynnar de redan privilegierade och kapitalstarka företagsintressena.

Fackliga krav på stärkta rättigheter, höjda löner och förbättrade arbetsvillkor möts därför ofta bryskt. Här är några exempel:

• I Ungern har Viktor Orbáns parti Fidesz – som lyfts fram av Sverigedemokraterna som förebilder för det samhälle de vill se – ändrat lagen så att arbetsgivare kan tvinga anställda att arbeta upp till 400 timmar övertid om och när det passar företaget. Samtidigt sänktes kraven på att betala ut lagstadgad ersättning för sådan övertid. Den nya lagen har därför kritiserats för att likna en ”slaverilag”. Orbán har även försämrat anställningstryggheten och skyddet för fackliga ombud på arbetsplatserna.
• I Polen har det styrande högerradikala partiet PiS försökt att ”kidnappa” det gamla fackförbundet Solidaritet, men för en politik som bland annat präglas av nedskärningar och låga löner för lärare och vårdpersonal. Det har lett till de största fackliga strejkerna sedan 1993. Den högerradikala regeringen har även kränkt arbetsrätten genom att rensa ut ämbetsmän som inte har ansetts vara tillräckligt lojala mot PiS, och väckt övriga fackförbunds vrede över att demokratin undergrävs.
• I Österrike driver högerradikala regeringspartiet FPÖ en starkt högerorienterad arbetsmarknadspolitik. 2018 gjordes arbetsrätten om genom att öppna upp för tolv timmars arbetsdagar samt att företag med lagstöd kan bestämma att anställda ska arbeta på sön- och helgdagar. Fackföreningarna har stängts ute från inflytande, och anställda som vägrar att arbeta lagstadgad övertid har inget skydd mot att bli avskedade. Det högerradikala FPÖ har även drivit igenom kraftiga försämringar av a-kassan, så att stora grupper nu riskerar att hamna utan ekonomiskt så länge som de är arbetslösa.
• I Italien har fackföreningsrörelsen länge varit i öppen konflikt med högerradikala regeringspartiet La Lega, som försökte att skapa högerorienterade och lojala parallella fackföreningar. I januari 2019 samlades hundratusentals löntagare och andra i massiva demonstrationer mot att regeringen har fört en politik som har lett till recession och skyhög ungdomsarbetslöshet i landet. La Lega är dessutom emot strejkrätten och har börjat driva frågan om att förbjuda vissa fackföreningar att organisera sig och protestera mot de ohållbara arbetsvillkoren som präglar inte minst delar av livsmedelsbranschen.
• I Danmark har högerradikala Danske Folkeparti försökt ändra sin arbetsmarknadspolitik och sträcka ut en hand till fackföreningsrörelsen. Det har – liksom i övriga länder – ändå lett till att man har hamnat på kollisionskurs med fackföreningarna på grund av den i grunden skilda människosynen. De fria fackföreningarna accepterar inte att ett politiskt parti försöker att dela upp löntagare och medborgare i ett ”vi” och ett ”dem”.

Sammantaget visar erfarenheterna från de länder där Sverigedemokraternas högerradikala systerpartier har suttit vid eller haft inflytande över regeringsmakten att de där för en direkt löntagarfientlig linje.

Samtliga partier som har undersökts har helt eller till övervägande del drivit en politik som har gynnat arbetsgivarsidan eller ökat klyftorna i samhället på ett sätt som har drabbat vanliga anställda.

Enligt en tidigare genomgång av Sverigedemokraternas arbetsmarknadspolitik så följer de samma mönster. Det svenska högerradikala partier har på punkt efter punkt anpassat sin arbetsmarknadspolitik till Moderaternas linje.

SD är nu tydligt inställsamma till arbetsgivarnas makt och inflytande: fler otrygga anställningar, försvagad fackföreningsrörelse, lägre – politiskt satta – löner för vissa grupper och en nedmontering av den aktiva arbetsmarknadspolitiken, med risk för kraftigt ökad arbetslöshet.

Valet till Europaparlamentet är ett viktigt vägval: ska vi ha ett Europa som präglas av de högerradikalas försök att undergräva demokratin och fri- och rättigheter – eller ett Europa som bygger på schysta villkor för alla löntagare?