Kvällens partiledardebatt sker nästan på dagen två år efter att Stefan Löfven tillträdde som statsminister. Stefan Löfven (S) har ett ansvar att ta itu med problemen redan nu de två åren han har kvar på den här mandatperioden.
När Stefan Löfven tillträdde som statsminister i oktober 2014 var Sverige nummer tolv i arbetslöshetsligan i EU. Socialdemokraternas löfte till väljarna i valrörelsen var att Sverige år 2020 ska ha lägst arbetslöshet i EU.
Under de två första åren av Löfvens maktinnehav har Sverige inte rört sig ur fläcken utan ligger alltjämt kvar på plats tolv och att döma av finansdepartementets egen prognos kommer Sverige inte att klättra utan snarare falla minst några hack innan 2020.
Varför misslyckas då Stefan Löfven med sitt arbetslöshetsmål?
Den enkla förklaringen är att han gör inget för att det ska blir fler jobb. De jobb som tillkommit sedan hans makttillträde är uteslutande ett resultat av konjunkturen.
Den verktygslåda regeringen använder sig av innehåller traineejobb, samordnare, ett löfte om en industrikansler, snabbspår och andra arbetsmarknadsåtgärder som notoriskt misslyckas. Samtidigt höjer regeringen konsekvent skatterna på just jobb.
Jobbskatteavdraget för höginkomsttagare trappas ned. Brytpunkten för statlig inkomstskatt sänks återkommande så att en växande andel medelinkomsttagargrupper som specialistsköterskor, barnmorskor och en majoritet av ingenjörerna betalar mer än 50 procents marginalskatt.
Man införde förra året en särskild löneskatt för äldre som jobbar trots att det är en mycket värdefull grupp för svensk arbetsmarknad.
Skattehöjningar på jobb leder inte till fler jobb utan till färre. Och utöver skattehöjningarna och arbetsmarknadsåtgärder finns det ingen jobbpolitik.
Finns det då inget mer att göra? Jo, naturligtvis men det kräver handlingskraft vilket Stefan Löfven saknar.
Vi vet att en stor andel av dagens arbetslösa är utlandsfödda och lågutbildade. Av lätt insedda skäl har dessa grupper svårt att få jobb på svensk arbetsmarknad till de ingångslöner som krävs.
Därför föreslår vi en ny anställningsform – introduktionsanställningar, som innebär att en arbetsgivare får anställa en person med 25% lägre ingångslön upp till 22 000 kr.
Den låga lönen gör att lågutbildade och utlandsfödda som inte kan språket lättare kan komma ifråga för jobb. Inom fem år ska den anställde erbjudas kollektivavtalsenlig lön.
Anställningen kräver inga kontakter med myndigheter, inga övriga subventioner förekommer förutom nystartsjobb om det är aktuellt, vilket gör introduktionsanställningar lika okomplicerade som vanliga anställningar.
Stefan Löfven och socialdemokraterna är kallsinniga till förslaget. Förmodligen inser man att något behöver göras. Men att genomföra verkliga reformer inom ramen för sin jobbpolitik går inte av det enkla skälet att LO förbjuder det.
LO vill inte ha sänkta ingångslöner för utsatta grupper och då blir det heller inte så. LO styr nämligen socialdemokraterna eftersom man varje valrörelse skjuter till 85 miljoner kronor till partiets kampanjkassa.
Sverige behöver en regering som inte styrs av särintressen. Sverige behöver en regering som kan ta sig an samhällsutmaningarna vilka de än är.
Nu behöver en stor grupp få möjlighet att få jobb och vinna den värdighet det innebär att försörja sig själv – om än till en låg lön i början.
Det finns barn i Sverige som går genom hela sin uppväxt utan att se sin förälder gå till ett jobb. Det är förödande för både hela det hushållet. Stefan Löfven och LO står i vägen för det och därför behöver Sverige en ny regering.
