Ambassadör Krister Bringéus utredning om Sveriges säkerhetspolitik och NATO ger anledning till följande kommentarer.
Bringéus hävdar att Västs förmåga att avskräcka Ryssland från en konflikt i Östersjön sannolikt ökar om Sverige går med i NATO: ”Den gemensamma konfliktavhållande förmågan skulle, av allt att döma, därigenom öka.”
Det sägs också att en sådan operativ planering visar för potentiella angripare att förberedelser vidtagits för att möta ett hot och fungerar därmed avskräckande.
Detta torde vara en felbedömning.
Ryssland skulle inte bli avskräckt av ett svenskt NATO-medlemskap, snarare provocerat. Sverige tillför inte mycket till USA:s och NATO:s redan stora avskräckningsförmåga.
För Ryssland innebär ett svenskt, och ett finskt, NATO-medlemskap att Rysslands säkerhetspolitiska läge försämras i händelse av en militär konflikt med USA/NATO.
NATO-resurser i Sverige och i Finland förändrar på ett avgörande sätt den säkerhetspolitiska balansen till rysk nackdel. Det skulle med all sannolikhet föranleda ryska motåtgärder av olika slag:
- förstärkta beredskapsresurser på ryskt territorium;
- ökad övningsverksamhet i Östersjöområdet;
- en än djupare övertygelse på rysk sida att USA och NATO betraktar och behandlar Ryssland som en fiendestat;
- en mer prioriterad planering för att slå till mot Sverige och Finland i händelse av krigsrisk i Nordeuropa;
- försämrade politiska relationer med Sverige och Finland i fredstid.
För det första hävdar Bringéus vidare att den mest påtagliga militära effekten skulle bli att osäkerheten undanröjs kring hur Sverige kommer att agera tillsammans med främst Nato-länder vid en konflikt i Östersjön.
Frågan är om denna nya säkerhet om Sveriges agerande i händelse av en konflikt i Östersjöområdet är till fördel för Sverige eller inte. Jag vill hävda att den är till vår nackdel av följande skäl:
- Dels får det, som Bringéus själv skriver, anses som i praktiken helt uteslutet att Ryssland skulle vilja angripa enbart Sverige.
- Dels har Sverige under mycket lång tid byggt en position som en militärt alliansfri stat inriktad enbart på försvar av det egna territoriet. Denna position har förvisso urholkats under senare år men kan mycket väl återställas, om den politiska och ekonomiska viljan finns. Att utan vidare ge upp detta ”arv”, som har en stark förankring inom Sverige och även utomlands, framstår inte som välbetänkt.
- Säkerhetspolitik är inte bara en fråga om försvar och avskräckning. Målsättningen för Sveriges politik måste vara att konflikter inte skall uppstå som hotar vår säkerhet. Vi kan medverka till detta genom att med stöd av en trovärdig fredspolitik dels framstå som ett område varifrån konflikter inte utgår, dels aktivt medverka till att minska de spänningar som har uppstått eller kan uppstå mellan stater i vårt närområde.
Sverige är samtidigt fast förankrat i västeuropeisk kultur och har starka band med USA. Vicepresident Biden’s uttalande i Stockholm för någon vecka sedan att Sveriges territoriella okränkbarhet berör USA:s säkerhetspolitik var därför välkommet.
För det andra framhåller Bringéus att Ryssland vid tidigare NATO-utvidgningar till slut accepterat faktum och väntar sig att den ryska reaktionen i fallet Sverige skall begränsas till hård retorik.
Detta torde vara en felsyn. När Polen med flera centraleuropeiska stater blev medlemmar av NATO 2004, var konfrontationen mellan USA/NATO och Ryssland inte lika hård som den är idag.
Vad gäller de baltiska staterna har de visserligen historiskt och emotionellt intresse för Ryssland men knappast något militärt, så små som deras territorier är. Med sina baser i Kaliningrad och i St. Petersburg och sin militära kontroll över Vitryssland behöver Ryssland inte Baltikum militärt.
Om däremot rent hypotetiskt USA/NATO skulle vilja utnyttja Baltikum för anfallsoperationer mot Ryssland, skulle Ryssland slå till så tidigt och så hårt att hotet inte skulle kunna materialiseras.
Annorlunda förhåller det sig med en NATO-utvidgning till det stora svensk-finska territoriet, två stater som dessutom har en icke oväsentlig militär kapacitet.
Det skulle från rysk synpunkt medföra mycket allvarligare säkerhetspolitiska följder, så mycket mer som NATO under senare år på allvar har etablerat sig militärt i Nordeuropa och de politiska motsättningarna mellan USA och Ryssland synes komma att bestå länge än.
För det tredje får ett Nato-medlemskap enligt Bringéus inga avgörande försvarsekonomiska konsekvenser.
Det är riktigt så till vida att vi även som alliansfri stat bör förstärka vårt totalförsvar.
Vi kan emellertid då själva avgöra hur och när vi skall göra det. Som NATO-medlem skulle vi få ett mycket starkt tryck på oss från Bryssel och Washington att göra det omgående på ett sätt som passar NATO:s försvarsplanering. Vi torde här tala om tiotals miljarder kronor.
För det fjärde väcker Bringéus med hänvisning till finska källor frågan om det ”vore naturligt med ett svensk-finskt försvarsförbund” i utredningen.
Ökat försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete mellan Sverige och Finland är säkerligen bra för oss. Ett formellt förbund är emellertid en annan sak, som kan led till förvecklingar och besvärliga bindningar.
Sverige och Finland har av historiska och andra skäl olika utrikespolitiska profiler och beteendemönster. Det torde ta generationer att ena dem. Därför är det bäst att låta försvarssamarbetet mellan länderna såsom hittills utvecklas på ett pragmatiskt sätt.
Ett lands säkerhetspolitik bestäms av många faktorer såsom det geopolitiska läget; den egna historiska traditionen och samhällsorganisationen; omvärldens beteenden och reaktioner; allvarliga oförutsebara händelser med mera.
En del bestämmer vi själva över, en del bestämmer andra.
Ju större trovärdighet och förutsebarhet vi kan uppnå för vår politik att undvika att bli indragna i konflikter och bidra till att minska riskerna för att de uppstår i vårt närområde, desto tryggare är vår säkerhetspolitik för oss själv och för andra.
Ett medlemskap i NATO leder inte till detta resultat.
