I senvårens debatt om mediemisstroende sades det att det visserligen finns ett misstroende mot media när det gäller invandringsfrågor men att svenskar i övrigt har ett stabilt förtroende för traditionella media.
Sett från ett fristående perspektiv så visar det sig istället att såväl media som de flesta experter undviker flertalet undersökningar. Dessutom gör de en analys med utgångspunkten från att de etablerade medieproducenterna har rätt medan kunderna, mediekonsumenterna, har fel.
Exempelvis har fientliga medier-fenomenet flertalet gånger tagits upp som en trolig orsak till misstroendet. ”Bjälken sitter i betraktarens ögon” är forskarna Jesper Strömbäck och Bengt Johanssons förklaring till misstroendet. Men att bjälken kan sitta i journalisters och redaktörers ögon tycks vara helt främmande. Varför saknas den analysen?
Debatten domineras av en syn på traditionella medier som leverantörer av korrekta fakta och sanningen. Men att de även arbetar med utvalda fakta och åsiktsjournalistik ges inte samma tyngd.
När DN har publicerat tusentals kritiska, ogillande eller spydiga artiklar om Donald Trump det senaste halvåret så borde någon fråga sig ifall en sådan partiskhet kan leda till mediekonsumenters misstroende. Borde inte debatten värna om mediekonsumenters förväntan på opartiskhet?
När SOM-institutet, experter och debatten i sin helhet slår fast att det inte finns någon trend för minskat förtroende för media så visar Medieakamins förtroendebarometer att tilltron till media minskat kontinuerligt sedan 2011. Etablerade experter viftar bort detta som att trenden är otydlig.
När SOM-institutet säger att 49 procent anser att media skulle vara opartiska så visar en Novus undersökning att hela 60 procent av svenska folket tror att media medvetet vinklar nyheter. Etablerade experter viftar bort detta som människors ”förutfattade verklighetsuppfattningar, åsikter och värderingar”.
I den globala undersökningen Edelmans Trust Barometer 2017 så ligger förtroendet för media i Sverige på endast 33 procent. Sverige tillhör de länder med minst förtroende för media. Etablerade experter förringar Edelmans undersökning som ”ett oroväckande tecken”.
Man får en känsla av att hela den svenska mediedebatten är injicerad med morfin för att dämpa smärtan och ge frigång åt medieproducenterna. Tyvärr går detta hand i hand med det allmänna förtroendet för institutioner i världen som enligt Edelman stadigt sjunker.
Kretsloppet av misstroende leder till oro som i sin tur leder till att populismen snurrar allt snabbare.
Att den svenska mediemisstroendedebatten utgår ifrån att ”kunden alltid har fel” ligger garanterat inte i tiden. Edelman konstaterar att trenden bland människor i deras syn på hur samhället ska styras är ”med människor, inte för människor”. Institutioners tolkningsföreträde såsom media, politiker, myndigheter eller företag försvagas kontinuerligt.
En spännande utveckling för alla. Skrämmande för somliga och glädjande för andra.
